Jag är inte deprimerad. Det är jag då rakt inte, oavsett vad läkarklantarna påstår. Dessa självgoda dilettanter får hux flux för sig saker och skriver ut mängder med lustiga piller. Det är som det alltid varit och ingen ifrågasätter dem. Ingen förutom jag då.Jag vägrar att hälla i mig lyckopiller, då jag som sagt inte är deprimerad. Däremot vet jag vad jag är och vet hur mina framtidsutsikter ser ut. Den prognosen är inte god, men den är en verklighet som ej går att medicinera bort. Är man livsoduglig så är man, detta ändrar ingen medicin på.Närmar man sig medelåldern med diverse knasiga diagnoser, har man inget här att hämta. En gång galen, alltid galen. Det ändrar inga mediciner på, oavsett vad de heter. Jag har slutat ta mina Efexor och tänker fortsätta vägra ta dem. De ändrar ingenting, förutom min inställning till sjukdomen. Sjuk är jag, men inte blir jag friskare av att ta mina tabletter.

Min vana trogen tog jag mig en stärkande promenad i vår vackra huvudstad. Jag tog ett par färdknäppar och drog på mig vårskorna, så var jag iväg. Jag gick norrut och kom fram till Råsunda fotbollstadion. Efter att ha gått från Södermalm var jag både törstig och trött och jag styrde stegen mot ett närbeläget köpcentrum för att inhandla skaffning.Väl där blev jag vittne till hur en större folksamling drogs ihop, företrädelsevis från det unga gardet. Nyfiken av naturen, som jag är, anslöt jag mig och innan jag visste ordet av, var jag en del av massan, vilken marscherade iväg i två kolonner. Helt plötsligt upplevde jag som en berusning. Jag var en del av en mäktig och härlig helhet. En simpel medborgare omgiven av gelikar, men tillsammans blev vi en ostoppbar massa.Färden gick mot norra begravningsplatsen och Gösta Hallman-Kulas grav. Väl där stannade vi och lyssnade till ett tal av en flintskallig pojk, vid namn Rickard. Ovanför oss hovrade en helikopter, vilken dränkte Rickards tal. Apllåderade gjorde jag ändå, då jag antog att han sa smarta saker.Stoppet på kyrkogården varade endast i ca tio minuter och efteråt gick jag mot tunnelbanan på lätta steg. Det hade verkligen varit en skojig upplevelse, hela denna "Solna-incident". Inte för att jag vet vad alla människor gjorde där, men det kan kvitta. Jag fick träffa lite folk och engagera mig i något (som jag inte riktigt vet var det var) roligt. Tänk om alla lördagspromenader var lika givande.