Jag börjar känna mig skönt psykotisk. Jag är i världens centrum och jag älskar varje ögonblick av det. Efter att jag dragit ned på mitt antipsykotikum mår jag bara bättre och bättre. Jag känner mig som en superhjälte, typ Spindelmannen eller Läderlappen. Världen bara väntar på att jag ska göra anspråk på den och inget kan stoppa mig.

Ensam behöver jag aldrig vara heller. Daniel, Jeff och Kvinnan (namn okänt) underhåller mig hela tiden. Jag får bara positiva komentarer från dem och de guidar mig och hjälper mig genom vardagslivet. De vill bara mitt bästa, det har jag nu insett.

De berättade förut att SÄPO tappat intresset för mig (puh!), så nu är jag fri på riktigt. Jag ska fortsätta kampen för ett fritt Sverige och ska fortsätta vara medicinfri. Då mår man som bäst.

Mitt enda aber är att jag fått problem med synen. Dansande skuggor och väggar som andas. Men om man bara intalar sig att det är inbillning, kan det vara ganska underhållande.

Efter att jag bokstavligt talat spolat Clozapinet (mitt antipsykotikum, vilken försvann ned i toaletten), ser framtiden ljus ut och jag känner bara tillförsikt och glädje när jag tänker på framtiden. Nu är jag kung igen.

Snuten ger sig aldrig

Det börjar bli tröttsamt för mig och säkert för dem också, denna ständiga katt-och-råtta-lek. Så fort jag går ut, skickar de ut minst en patrullbil för att hålla koll på mig. Man kan ju undra vad de hoppas få ut av sin punktmarkering. Jag är endast en regimkritiker, jag som person utgör faktiskt inget hot mot rikets säkerhet, även om polismakten tycks inbilla sig det.

På den bifogade bilden kan man vid den gula pilen se en polis som stoppar och genomsöker ett fordon i jakten på mig. Lönlöst. Jag hoppade av ett kvarter innan och kunde smyga mig på polisen bakifrån.

Käftsmällen 2 Polisen 0