Eftersom det ändå är kört för Herr X, ställer han här upp på bild. Mina damer och herrar: detta är inget annat än en sensation. Public enemy No 1 är fångad på film. Och ja, han är hammarbyare sedan födseln. Notera hur han stolt spänner ut sin ölmage.

Nattmaror och ångest. Ångest och nattmaror. Jag som trodde att det räckte med psykos. Att vara psykotisk är fruktansvärt jobbigt, då man mister all verklighetsförankring och lever i skräck för inbillade faror. Men hjälp finns att få, nämligen neuroleptika/antipsykotika. Det brukar inte ta så värst lång tid innan psykosen slagits tillbaka, medicinen gör verkligen underverk. Då är det värre, vad som kommer efter psykosen.

Jag blev diagnostiserad deppresiv och fick små gulliga piller utskrivna. De hjälper inte ett skit, men det kan jag leva med. Jag har även sömntabletter och de funkar skapligt, så de är jag tacksam för. Vad jag inte klarar av att handskas med är ångesten. Den river och sliter i min kropp och mitt psyke. Från det att jag vaknar på morgonen tills det att jag går och lägger mig. Utan uppehåll. Läkarna snålar med bensodiazepiner, trots att det är det enda som hjälper mot ångest. Man kan nämligen utveckla ett beroende.

Själv skiter jag i om jag blir beroende. Jag orkar snart inte med min ångest. Den jagar mig ur lägenheten och tvingar mig att trava runt på stan som en zombie. Jag klarar inte av att vara hemma, ångesten är för svår. Hur tusan har sjukvården tänkt att jag ska överleva? Förmodligen skiter de i mig.

Stackars konstapel Koppar har tvingats lämna värmen och tryggheten i patrullbilen. Kan det ha varit för att han fått syn på mig? Förmodligen.

Delar av Käftsmällen hade på fredagen en trivselafton på krogen Harrys. Samtliga deltagare blev jättefulla i vanlig ordning.

Av Vän av ordning

Det finns tre saker som stör mig allvarligt i våra parker. Det första är nedskräpning, vilken visuellt förfular, det andra är hundträck, som man riskerar halka i och det tredje är Törstige Torsten och hans vänner a-lagarna.

I min hemstad Norrköping har vi ett systembolag i centrum och kring detta kretsar a-lagarna likt månen runt jorden. De är aldrig långt borta. Vintertid står de och kurar i portuppgångar eller längs husväggarna, ivrigt halsande sin öl och under den varma delen av året tar de ogenerat våra parker i besittning, där de uppträder synnerligen osnyggt. Det är gap och skrik, svordomar och gapflabb. Hela tiden håller de igång.

Vår kära (OBS! Grov ironi) poliskår bryr sig bara sporadiskt om detta problem. De har viktigare saker på sin agenda, nämligen att jaga skötsamma regimkritiker. Att jaga väck slöddret från våra gator och torg tycks vara för jobbigt för vår slöa poliskår. Vi får nog dras med fyllona och deras svineri den här sommaren också.

Från detta hus utgår terrorn mot oliktänkande i Norrköping. Stadens imposanta polishus. SÄPO har en egen våning där de huserar (de är sannerligen inte trångbodda) och där har flera av Käftsmällens skribenter varit på förhör.

När jag gick från jobbet på väg hem, hann jag mer än halvvägs innan jag stötte på den första polispatrullen. De hade fattat posto längs den väg jag alltid går. När jag passerade dem nickade de igenkännande och pekade mot sina pistoler.

Ivar Johansson, brottare, måste räknas till en av våra största idrottsmän någonsin. Han föddes 1903 och avled 1979. Han var i det civila polis, ett yrke där han kunde dra nytta av sina brottarkunskaper. Ivar var fruktad av buset i Norrköping.

Vid de olympiska spelen i Los Angeles 1932 tog denne kämpe två OS-guld och fyra år senare i Berlin tog han ytterligare ett guld. Han fick som pris av det Tredje Riket en ek, som han tog med hem till Norrköping, där den planterades i Folkparken. Nu 70 år senare har denna ek vuxit till sig rejält och står där som en påminnelse om Ivar Johanssons bragd