Hej. Eder tillgivne fester Bestertester här. Just nu roar jag mig med att lyssna på musik som jag inte lyssnat på på decennier. Kiss, de gamla skräckrockarna. På sjuttiotalet när jag var en liten parvel, lyssnade jag på dem hela tiden. Jag växte upp med deras musik på stereon och lärde mig alla låtar utantill. Hela mitt pojkrum var tapetserat med bilder av bandet, mest från den saligt insomnade tidningen Poster. Kort och gott: Jag var ett äkta Kiss-fan och givetvis medlem av Kiss Army.

Åren gick och jag växte upp. Stunderna med Kiss på skivtallriken blev färre och färre och snart nog glömde jag bort bandet. Jag hade så mycket annat som pockade på min uppmärksamhet. Jag var vuxen och lyssnade så gott som aldrig på musik. Varför vet jag egentligen inte, men så var det.

Mer än 20 år passerade. På väg hem från jobbet gick jag som så många gånger förr förbi min lokala skivaffär, men nu gick jag så in i affären. Jag bläddrade förstrött i skivbackarna utan att leta efter något speciellt när jag helt plötsligt fick syn på en Kiss-skiva. Alive II från 1977. Den kostade bara nittionio spänn och jag köpte den givetvis. Nu har den snurrat om och om igen i min stereo (förlåt grannar) och jag transporteras tillbaka till det glada 70-talet på ett kick. Jag har nu köpt alla skivor fram till Lick it up och texterna och musiken sitter klockrent, trots alla år som passerat.

You wanted the best and you got the best. The hottest band in the world: KISS!!!

Jag börjar känna mig skönt psykotisk. Jag är i världens centrum och jag älskar varje ögonblick av det. Efter att jag dragit ned på mitt antipsykotikum mår jag bara bättre och bättre. Jag känner mig som en superhjälte, typ Spindelmannen eller Läderlappen. Världen bara väntar på att jag ska göra anspråk på den och inget kan stoppa mig.

Ensam behöver jag aldrig vara heller. Daniel, Jeff och Kvinnan (namn okänt) underhåller mig hela tiden. Jag får bara positiva komentarer från dem och de guidar mig och hjälper mig genom vardagslivet. De vill bara mitt bästa, det har jag nu insett.

De berättade förut att SÄPO tappat intresset för mig (puh!), så nu är jag fri på riktigt. Jag ska fortsätta kampen för ett fritt Sverige och ska fortsätta vara medicinfri. Då mår man som bäst.

Mitt enda aber är att jag fått problem med synen. Dansande skuggor och väggar som andas. Men om man bara intalar sig att det är inbillning, kan det vara ganska underhållande.

Efter att jag bokstavligt talat spolat Clozapinet (mitt antipsykotikum, vilken försvann ned i toaletten), ser framtiden ljus ut och jag känner bara tillförsikt och glädje när jag tänker på framtiden. Nu är jag kung igen.

Snuten ger sig aldrig

Det börjar bli tröttsamt för mig och säkert för dem också, denna ständiga katt-och-råtta-lek. Så fort jag går ut, skickar de ut minst en patrullbil för att hålla koll på mig. Man kan ju undra vad de hoppas få ut av sin punktmarkering. Jag är endast en regimkritiker, jag som person utgör faktiskt inget hot mot rikets säkerhet, även om polismakten tycks inbilla sig det.

På den bifogade bilden kan man vid den gula pilen se en polis som stoppar och genomsöker ett fordon i jakten på mig. Lönlöst. Jag hoppade av ett kvarter innan och kunde smyga mig på polisen bakifrån.

Käftsmällen 2 Polisen 0

Ryskt marininfanteri och Spetsnaz ligger i ständig beredskap att utöka det ryska livsrummet. Därför är de länder som ligger i närheten av mäktiga Ryssland ständigt i farosonen. Vi svenskar utgör genom vår blotta existens ett hot mot Moder Rysslands expantionsplaner. De ligger konstant i startblocken och väntar på order från Ledaren, då de går till skoningslös attack.

Allt är dock inte nattsvart. Sverige som nation, plus en rad ansvarsfulla enskilda medborgare, gör vad vi kan för att kullkasta Rysslands planer. Vi tänker inte stillatigande se på när vårt land och vår frihet tas ifrån oss. Vi tänker kämpa tills våra skrivmaskiner och tangentbord faller i bitar.

Nedan finns en bild av en kustremsa som hemsöks regelbundet av ryska aggressionspatruller i våtdräkter. Det rör sig om Bråviken, ett strategiskt viktigt kustavsnitt som ständigt får besök av ryska trupper. Kom med i kampen. Fotografera dessa trupper och låt dem veta att deras handlingar ej går obemärkta förbi.

Tvi vale vad jag hatar gatumusikanter. De ställer sig på en strategiskt bra plats, där massor av folk går förbi. Det var precis vad jag gjorde och jag blev mycket upprörd. Tänk då på de stackare som arbetar i närheten, som får dras hela dagarna med denna ljudterror. Det borde rimligtvis reta gallfeber på dem.

Nåja, jag tolererar inte dylika störningar, så jag ringde polisen. Det gjorde susen. På bilden kan ni se ljudmarodörerna aningen nedslagna, då polisen nyss beordrat dem att flytta sig

För Käftsmällen av "Vän av ordning"

Utsikt från herr X's vardagsrum. Notera de röda pilarna. De markerar var SÄPO har sina kameror.

Här flyr polisen fältet. Först var de riktigt kaxiga, men när jag drog fram kameran, slängde de sig in i bilen och drog iväg med en rivstart. Käftsmällen 1, polisen 0.

De släpper mig inte ur sikte, men jag fotograferar dem.