En viss Monsignor Balducci, nära medarbetare till påven Benedictus XVI, har vid fem tillfällen uttalat sig i TV och sagt att kontakt med utomjordingar är ett riktigt fenomen. Han erkänner alltså utomjordingarnas existens. Att en högt uppsatt präst som han själv yttrar sig i saken är sensationellt.

Han ger kontakt med främmande varelser en legitimitet, något vi UFO-intresserade länge har längtat efter. De katolska koryféerna brukar annars vara snabba med att påstå att UFO:n bara är synvillor eller resultatet av livlig fantasi, därför känns Monsignor Balducci's ord extra roliga och värmande. Om han själv har sett ett UFO framgår dock inte av TV-intervjuverna.

Käftsmällen har mottagit en teckning gjord av Bertil Sommaräng från Finspång. Herr Sommaräng är grundare och enda medlem i Finspångs Intergalaktiska Råd.

Beskåda nedan Bertils vision av vad Alliansen egentligen sysslar med då TV-kamerorna stängts av!

Nedan följer ett skakande reportage om medarbetares X's vistelse på psykiatrisk klinik. Detta skrevs i våras, men är lika rykande aktuellt iadg. I och med att den har ett visst publicistiskt värde, lägger vi ut den på Käftsmällen.

Vid lunchtid på skärtorstagen anlände en polispatrull till mitt hem. De grep mig efter visst tumult och knuffade bryskt in mig i patrullbilen utan förklaring. Snart gick det dock upp för mig vart vi var på väg: psykiatriavdelningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Denna del av sjukhuset har jag lärt mig känna allt för väl under mina år av motståndskamp mot socialdemokratin. Otaliga är de nätter jag tillbringat inlåst, ibland fjättrad med spännbälte, utan att jag begått en ynka litet brott. Ja, det är klart: frågar jag dem får jag veta att jag är SJUK, paranoid, schizofren, en fara för mig själv o sv. Pyttsan! Min envetna kamp mot SAP (Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti) är den riktiga orsaken att jag hamnat där jag hamnat och nu var det alltså dags igen. Valet av tidpunkt denna gång berodde delvis på att de försökte knäcka mig genom isolering under storhelgen (de har gjort samma sak förut under julhögtiden och midsommar), men framför allt att de vill skrämma CENSUR till tystnad, då hemsidan blivit en formidabel succé.

Ett litet konferensrum där en läkare, en psykolog och två anonyma manspersoner befinner sig blir min första anhalt. Psykologen och läkaren tramsar på och slänger ur sig anklagelser mot mig. Denna tirad pågår ca tio minuter och sedan får jag erbjudandet. An offer I can't refuse: "Underkasta dig frivillig vård, eller så skriver vi ut ett vårdintyg och tar in dig under LPT (lagen om psykisk tvångsvård)". Jag beslutar mig för att bli "frivilligt" inlagd och mötet är över. De två mystiska männen i kostym avlägsnar sig utan att ha sagt ett enda ord och jag ledsagas till mitt rum av en biffig mentalskötare.

Rum nummer 62 är sterilt. En säng, en liten garderob, två stolar och ett pyttelitet badrum är allt. Jag får förklarat för mig att då jag har alkohol i blodet kommer jag att hållas inlåst, utan kontakt med mina medfångar, till dagen därpå. Jag kan bara skratta åt detta befängda påstående. De skyr inga medel för att nöta ned mig. Nåväl, jag har suttit isolerad förr och slår mig ned på golvet. Tiden går sakta, sakta och de enda gånger jag avbryts i min dvala är för medicinering (tre ggr) och kaffe och torr smörgås (mystiskt bitter eftersmak). Natten kommer och till slut även sömnen.

Leponex, Imovane, Propavan och Nozinan. Dagarna går, men drogerna består. Medicinintagen liksom psykologförhören blir snabbt en vana. Då och då får jag så småningom chansen att få en nypa frisk luft, men inte oövervakat. En skötare hänger hela tiden över axeln. Att rymma är möjligt, men onödigt. Jag misstänker nämligen att jag fått i mig radioaktiva substanser, vilka gör att jag enkelt kan pejlas in av SÄPO. Dessutom när jag en förhoppning om att min inlåsning ska bli av det kortare slaget. Jag har nämligen låtit läkarna tro att min aversion mot SAP är borta. Jag har på ytan samarbetat.

Tisdag förmiddag. Det vanliga scenariot. Läkare, psykolog och två tigande män i mörka kostymer. Nej, jag hör inga röster. Nej, jag är inte avlyssnad och nej, det smyger inga sosseknektar runt husknuten. Doktorn skriver trumpet ut mig; Han vet att jag tillsammans med resten av CENSUR fortfarande är en potent fiende, men lagen är (för en gång skull) på min sida.

Helt fri är jag dock inte. Jag har fortfarande anmälningsplikt och medicinhämtning tre gånger per vecka fortsättningsvis, men det var bara väntat. Mentalvården släpper inte frivilligt greppet. Att sossarna fortfarande vägrar ta bort avlyssningsutrustningen från min lägenhet är också väntat, men en annan historia.