Jag vaknade i morse och så var den dagen förstörd. Jag har oturen att bo i en riktigt rutten stad, nämligen Norrköping. Då jag snart kommer upp i den aktningsvärda åldern av 40 år, har jag en del att jämföra med och det ser inte bra ut vad min hemstad anbelangar.

2000-talet har hittills varit helt bortkastat och har bjudit på en befolkningsmässig kräftgång. Allt fler har fått upp ögonen inför min hemstads tillkortakommanden och gjort det enda vettiga; Flyttat härifrån. Med denna avfolkningstrend skulle Norrköping om ca 100 år vara utraderat från kartan, så det gäller att hålla tummarna.

90-talet var inte heller det mycket att ha. För egen del slet jag på jobbet i veckorna och skruvade korken av flaskan på helgerna. That’s it! 80-talet då, undrar ni. Sorry! Det var även det en pina. Fluffigt hår, benvärmare och rosévin. Mycket mer var det inte. Ja och så lade LM Ericsson och den sista tekå-industrin ner, förstås.

Vad har då Norrköping att erbjuda sina olycksaliga invånare? Inte mycket. De flesta industrier har klokt nog flyttat härifrån och lämnat efter sig ruffiga hus och gistna lagerlokaler. Nöjeslivet är torftigt och begränsat och idrottslivet likaså. Det finns helt enkelt inget att hetsa upp sig för.

IFK Norrköping då, kanske någon invänder. Nja, de har sett sina bästa dagar, befordran till Allsvenskan till trots. Där finns ingen ny Ove Kindvall eller ”Bajdoff” Johansson. Endast ett dussin träben som skamligt nog tillåts bära den blå stjärnan. Den enda sport, förutom fotbollen, som spelar i högstadivisionen är räklarna i Norrköping Dolphins. Som om någon normalt funtad person skulle bry sig om korgboll, en krystad sport för långa pojkar. Nä, fy f*n!

Slutbetyget för Norrköping måste bli IG. Det är en döende stad utan några förlåtande sidor. Om du som läser detta ändå funderar på att besöka staden, ber vi dig att slå det ur hågen, ty…Norrköping, det är en jävla stad!