Vet inte riktigt var jag ska börja, men jag chansar...

Sent nittiotal eller tidigt 2000-tal började jag dra mig undan mer och mer, då det kändes jobbigt att vara bland folk och lusten att göra saker kraftigt avtog. I takt med att jag drog mig tillbaka började jag dricka desto mer. Konstigt nog skötte jag jobbet skapligt förutom att jag blev hemskickad för fylla en gång och blev anklagad av min chef att ha varit full på jobbet ytterligare en gång.

Samtidigt märkte jag att jag blev mer och mer misstänksam mot min omgivning. Jag slutade att ringa till kompisar, då jag misstänkte att de ville mig illa, och när jag gick hem från jobbet tog jag ofta omvägar, för att de lejda mördarna skulle få det lite svårare.

Jag pajade en fast telefon och två mobiltelefoner när jag plockade isär dem. Jag letade efter bevis på att mina telefoner var avlyssnade, men naturligtvis hittade jag inget konstigt. Det var bara min hjärna som spelade mig ett spratt, inser jag nu. I samma veva tänkte jag mycket på vad jag åt och var det var inhandlat, då rädslan för att bli förgiftad hela tiden fanns där. Kort sagt: Jag var paranoid.

Jag blev till slut inlagd mot min vilja, så kallad tvångsvård. Där blev jag ordinerad Zyprexa och jag förblev inlagd/inlåst en månad. Detta var tidigt 2006 och när vi nu skriver 12:e november 2007 har jag åkt jo-jo in och ut på stadens "dårhus" i 19 månader. Jag har varit mer inlagd än vad jag har varit ute i verkligheten och detta har varit förödande för både min initiativförmåga och mitt självförtroende.

Personalen som jag har kommit i kontakt med (mentalskötare och sjuksköterskor) har varit reko och behandlat mig med inte bara professionalitet, utan även medmänsklighet. Vi har lirat kort (tror nog jag slår självaste Vildsvensken på fingrarna), spelat minigolf och bowling och lagat mat tillsammans. Det har hela tiden varit öppna kort emellan oss...trodde jag i min enfald..!

Så idag hölls ett möte mellan mig, en mentalskötare och en sjuksköterska. De var som katten kring het gröt och jag förstod att de hade dåliga nyheter, bara inte riktigt hur dåliga. Då släppte de bomben; De vill ha in mig på ett gruppboende.

Herrejesus, vilka kretiner! De har fått allt om bakfoten. Visst, jag har en släng av en psykossjukdom med paranoia, men jag är inte schizofren och jag är inte deprimerad. Jag har haft det lite jobbigt de senaste åren, men jag håller på att kämpa mig tillbaka. Då kommer denna dolkstöt!

Sanna mina ord: Mig får de aldrig in på något gruppboende. Vårdpersonalen tror att de gör sitt jobb, men de är bara läkarnas lakejer och läkarna i sin tur står på regimens avlöningslista. Jag är regimkritisk och...ja, ni förstår. I Sverige finns inga gulag, men vi har psykkliniker och gruppboenden där dissidenter låses in.

Jag kommer att kämpa. Jag kommer att kämpa mot polisen. Jag kommer att kämpa mot vårdpersonalen. Jag kommer att kämpa mot alla och envar som hotar mig och min frihet. "I ain't being caught alive", för att citera Jon Voight i filmen "Runaway train". Så det så...

Jag har en raritet till salu. Det rör sig om ett skivsläpp från ett N.W.O.B.H.M, nämligen Venom.

Venom skapade genren "Black metal", med sin blandning av punk och hårdrock och lyckades med bedriften att under en period vara det största bandet utan skivkontrakt i Storbritannien.

Venom kompromissade aldrig, vare sig musikaliskt eller kontraktsmässigt och de firade stora triumfer i alla världsdelar under 80-talet. Den box jag nu bjuder ut till försäljning innehåller de tre första skivorna (Welcome to hell, Black metal och At war with Satan) plus en bildskiva (American Assault).

Hör av dig till oss om du är intresserad. Bud under 500 SEK kommer att ignoreras.

Något är knas med mina ögon, då de inte tycks fungera som de ska. Jag lider av en psykisk sjukdom, vilken möjligen kan förklara mina problem. Sjukdomen (vars namn vi talar tyst om) gör bland annat så att man ser saker som inte finns eller att det som verkligen finns där förvrängs.

Det jag har sett, som jag kan tillskriva sjukdomen, är att tapetmönster börjar röra på sig och flyta ihop (oftast efter flitigt stirrande), eller att väggarna "andas". Vidare har jag vid ett flertal tillfällen sett mörka skuggor i ögonvråerna, vilka dansar och rör på sig. Det är inte alls som vid en klassisk hägring, inte i mitt fall.

Vidare har jag ibland upplevt att vissa rum jag befinner mig i har en speciell lyster. Färgerna blir väldigt starka och rödaktiga för det mesta. Detta fenomen vet jag inte om jag ska tillskriva min psykiska sjukdom eller mina undermåliga ögon. Jag vet helt enkelt inte under vilken kategori jag ska sortera dem.

Mina synproblem gör mig nervös. Tänk om jag är på väg att bli blind! Usch, då dör jag hellre. Jag har en gammal släkting som är nästan både döv och blind och man behöver inte ha någon speciellt livlig fantasi för att sätta sig in i hur hemskt det vore.

Att ha problem med ögonen är både stressande och psykiskt påfrestande. Tro mig, jag vet.

Vid dagens Skvallertorg (tidigare Samtalstorget) i Norrköping ligger en oansenlig byggnad i grått och grönt. Denna drygt hundraåriga fastighet har härbärgerat många familjer och ensamstående individer. Huset byggdes på sent 1800-tal och bland de första att flytta in var grosshandlare Mårtensson, Carl Henry som hans närmaste kände honom.

1800-talet var tuffa tider, men herr Mårtensson var driftig och flitig och byggde upp ett starkt eget kapital. Enligt ryktena hade han flera tusen riksdaler på sitt sparkonto. Detta gick naturligtvis inte omärkt förbi.

Han kunde inte röra sig på stadens marknader och andra samlingsplatser utan att bli antastad. Det fanns alltid de som försökte få några dusörer av honom, eller tigga till sig ett skålpund tobak. Med tiden lärde sig Carl Henry att undvika dem, men det var en dålig strategi, skulle det visa sig.

Han blev alltmer paranoid och tillbringade mer och mer tid hemma på kammaren, för att få vara ifred. En sen augustikväll i nådens år 1894 fick det så ett abrupt och våldsamt slut. Av någon anledning befann sig Carl Henry på Samtalstorget (nuvarande Skvallertorget) samtidigt som en större samling tillresta cirkusartister delade ut flygblad om morgondagens föreställning.

Det var inemot 50 personer på torget och ett flertal av dem har vittnat om vad som hände sedan. Grosshandlare Mårtensson tilltalades av en sjavig mansperson och delade helt plötsligt ut ett knivhugg mot honom. Mannen slog i backen, varefter Carl Henry böjde sig över honom och utdelade ett dödande hugg.

Skräckslagna vittnen kastade sig i skydd medan Carl Henry sprang hemåt. Det tog en stund, men slutligen kom polismakten med dragna sablar. De hastade uppför trapporna till Carl Henrys lägenhet och forcerade ytterdörren med sina skarpslipade klingor. Där fanns så Carl Henry...

Han dinglade fridfullt fram och tillbaka. Repet var av prima sort och bar upp hans 80 kilo utan problem. Grosshandlare Mårtensson hade dragit rättsväsendet vid näsan. Han bar hand på en medmänniska, dräpte honom kallblodigt, och slapp jordiskt straff genom sitt självmord. Vid första anblicken var salige Mårtensson en vinnare.

Det finns dock saker som pekar på att allt inte fick det slut som man skulle kunna tro. Visst, grosshandlare Mårtensson dog rik, men han dog för egen hand. Där fanns ett offer, en viss Harald Ekström, kringströvande lycksökare som i Carl Henry såg en potentiell donator till livets nödtorft, men som föll offer för Carl Henrys kalla stål.

Men det starkaste beviset för att allt gick snett finns på ort och ställe. Närhelst mörkret faller återvänder både offer och gärningsman till kvarteret. Otaliga är de berättelser om hur en plötslig och oförklarlig kyla upplevs på det lilla torg där Harald Ekström bragdes om livet. Likaså kan denna isande kyla upplevas i Carl Henrys lägenhet. Där finns även de som vet att berätta om ljudfenomen, t ex tunga och släpande fotsteg, vilka hörs främst om natten.

Detta fall må vara juridiskt löst, men det är inte (trots mer än hundra år) riktigt avgjort än. Carl Henry Mårtensson straffas än idag. Han förvägras ro och hans offer likaså. Han begick ett svårt brott när han tog Harald Ekströms liv och han ångrar det nog fortfarande. Den som mördar straffas alltid...av sina medmänniskor, eller av vår Herre...

Legendaren och gentlemannen Nils Liedholm, spelare i både IK Sleipner och IFK Norrköping, har avlidit. Han blev 85 år och somnade in i sitt hem i Italien häromdagen. Käftsmällen torkar en tår, men kommer alltid att minnas Nils med ett leende. Han var sannerligen en stor människa...

Muammar, Muammar, du stolte ledare. Släpp lös dina krafter och låtom oss hänföras

Oi är en underskattad och missförstådd musikstil. Oi är rå och brutal och träffar dig som en Doc Marten i bröstkorgen. Hårt och kompromisslöst. Oi är kusin med punken, men har utvecklats ytterliggare ett steg. Ta punk, lägg till aggressiv sång och dånande bass, tillåt max två ackord och vrid några snäpp på volymkontrollen. Voila; Oi är född.

4 Skins, Straw Dogs, The Last Resort, Oi Polloi, Cock Sparrer o sv, o sv. Listan kan göras lång. Hårt och tungt, bitvis melodiskt, ibland bara öronbedövande. Sådan är oi. Arbetarklassens musikstil.

Låt inte min kära oi dras in i politiken, den har inget att göra med vare sig höger eller vänster på den politiska skalan. Jag lyssnar på oi därför att jag älskar den musikformen, inte för att jag skulle vara någon slags extremist. Eller, jo, förresten. Jag är extrem. Extremt musikälskande...

Kortlekarna vi alla spelar kort med har hängt med ett tag. Jag vet inte alls hur länge, eller vem som kom på utformningen av dem, men jag vet att de idag inte håller måttet. Världen har förändrats och så borde även vår kära gamla kortlek göra.

Att till exempel låta kungen vara värd tretton poäng och damen bara tolv är höjden av manschauvinism. Det var säkert någon äcklig gammal gubbe som kom på den värderingen, hur som helst är det dags för ett byte. Låt damen stå för tretton och den skäggige gamla kungen dras med tolv poäng.

Min andra invändning mot den anakronistiska kortleken är hudfärgen på de klädda figurerna. Likblekt var man än tittar. Där finns glåmiga knektar, hålögda damer och benvita kungar. Hallå!? Se er om, kära kortmakare. Vi har faktiskt mångkultur numer. Titta er omkring för f*n. Varför inte låta det spegla även kortleken? Gör om de mörka korten (klöver och spader) till färgade personer för att balansera skutan lite. Spader knekt kunde vara av afrikanskt ursprung och klöver knekt kunde kanske vara en eldig marockan. Svårare än så behöver det inte vara. Vad tycker ni?