Var ÄR alla?! Det ekar tomt här denna grådaskiga dag. Normalt sett brukar det alltid skrivas inlägg på måndagarna!

Finspång 

T K G kan vi kalla monstret. Lilla, lilla Thomas attraheras av barn och har attackerat flera små försvarslösa barn och våldtagit dem. Han är ett riktigt ärkesvin och borde aldrig släppts ur fängelset, så att han kan fortsätta skända våra barn.

Målnummret B 1358-02 vid Norrköpings tingsrätt är allt du behöver. Låt kräket Thomas veta att han lever. Gör ett hembesök hos honom så att han en gång för alla fattar vad han gjort sig skyldig till.

Häng sexbrottslingarna, häng dem alla. Good riddance of bad rubbish!

Såhär till årets slut tänkte vi att analysera sajtens besöksloggar. Det visade sig vara ett trevligt tiltag.

Märkligt nog toppar Landstinget i Östergötland en av loggarna .. men ännu märkligare är detta....

Vi använder en mätmetod som heter HTTPREFER. Det innebär att vi i statistiken kan se vilken sajt besökaren var på INNAN han eller hon besökte Käftsmällen. Det intressanta är att personal på LIO kommer hit från sajter såsom teengirlssex eller teengayssuckingcock ... Varför undrar vi?

Av Staffan Olofsson

Under tidig medeltid fram till renässansen, genomgick Sverige en rad kritiska förändringar i det politiska och kulturella livet, som kom att skapa, formge och förändra arketypen för en svensk nationalstat, vilket skulle få direkta följder för de intilliggande nordiska länderna.

Utan dessa reformer som successivt trädde i kraft för att stärka den monarkiska ställningen i Europa, skulle mycket av det som vi i dag kallar "nation" och "enighet" vara tomma begrepp utan innebörd. För att förstå vad som hände under denna oroliga tid i Norden måste vi förflytta oss bakåt i historien, närmare bestämt till tiden då de gamla hedniska landskapen höll på att enas till ett gemensamt kristet rike.

Från bysamhälle till kungarike

Efter att ha blivit överfallen av sjörövare ute på Östersjön hade den kristna missionären Ansgar år 829 begett sig till staden Birka för att förkunna en ny tro. Det gick så bra att kejsaren utsåg Norden till ett nytt missionsområde, med Hamburg som ärkebiskopsdöme - Ansgar själv blev ärkebiskop. Bara c:a 15 år senare utbröt en revolt där vikingar brände ner allt i sin väg, inklusive Hamburg.

Missionsdrömmen om ett kristet Norden slogs i spillror och prästerna flydde hals över huvud. Men trots att Ansgar hann gå bort innan han fick uppleva ett organiserat kristet Sverige, fortsatte missionärerna att integrera kristna idéer och traditioner i lokalbefolkningens kultur. Idéerna spred sig och prästerna vände sig nu till det skikt av samhället som hade mest makt: kungarna.

Det är svårt att uppskatta vilka faktorer som huvudsakligen bidrog till den slutgiltiga kristna omvändelsen, men kombinationen av en kyrka som organiserade sig och ihärdigt förkunnade den nya tron, tillsammans med de löftesrika orden om ett friare samhälle där exempelvis trälar kunde köpa sig fria och kvinnor sakta men säkert skulle få arvsrätt och ett mera rättvist äktenskap, ledde säkerligen fram till den slutliga segern över hedendomen.

Ättesamhällets traditionella syn på makt, egendom och arv övergick till ett framväxande rättsväsende, som genom kristna kungar som Birger Jarl och Magnus Ladulås skulle komma att ersätta de gamla landskapslagarna.

Kyrkan och kungamakten insåg fördelen med ett politiskt och religiöst samarbete; den katolska kyrkan kunde fortsätta att stärka sin ställning i Europa medan kungarna fick möjlighet att ena flera mindre byar till ett större, gemensamt rike, vilket innebar makt och rikedom.

Byarna förvandlades till socknar och de olika landskapen enades till vad som höll på att bli en nation. Den rättsliga konsensus som växte fram vilade samtidigt på en central, religiös världsåskådning som kyrkan stod för. De gamla hedniska samhällena där varje by löd under lokala riter och traditioner smälte samman och centraliserades i den mån det var möjligt.

Riket expanderade genom fortsatt missionsverksamhet. Bland annat lyckades Finland bli en del av det tidiga svenska riket, som poängterade vikten av handelsförbindelser under denna tid. Makt var en sak, men utan naturresurser och goda förbindelser med andra länder stod landet utan viktiga råvaror som t.ex salt.

Med ett växande rike krävdes även en ny makt som såg till att de nationella lagarna följdes och skatterna drevs in. Stormännen kom därför att växa sig mäktigare och övergick till en krigarkast vars uppgift blev att försvara och upprätthålla säkerheten i landet.

Efter det att digerdöden härjat i Norden och befolkningen krympt till endast en bråkdel av vad den tidigare varit, började saker hända. När Magnus Eriksson år 1335 förklarades myndig kung i Sverige, hade den effektiva utrikespolitiken skänkt honom Finland, Norge, Skåne och Blekinge. Lösensumman för att betala Skånelandskapen var enorm och det blev därför till att låna av kyrkan.

Staten blev utfattig och det dröjde inte länge förrän folket började göra uppror mot det kraftiga skattetrycket. Balansen mellan kung och kyrka hade visat sig vara bräckligare än man först trott: den katolska kyrkan var inte bara en religiös samlingspunkt, som kungen hur som helst kunde utnyttja för egenvärv, utan samtidigt en mäktig politisk och ekonomisk institution.

Kyrkan betalade inte skatt, men tjänade desto mer på det så kallade "tiondet", vilket innebar att bönderna var tvungna att lämna ifrån sig en tiondel av jordbruksproduktionen till kyrkan.

Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting.

- (1 Krön. 29:11)

Nu var kyrkan rik, men både kung och folk utfattigt. Den danske regenten Valdemar Atterdag såg sin chans och tog genast tillbaka de skånska landskapen. Han fortsatte därefter mot Gotlands Visby och utkrävde skatt från borgarna som betalning för att förhindra plundring. Magnus Erikssons tid som kung var över och de svenska stormännen bestämde sig för att ersätta honom med Magnus' systerson Albrekt av Mecklenburg. Det gick dock inte så bra som han hade hoppats.

Bönderna utgjorde fortfarande en mäktig kraft när de väl ansåg sig behandlas orättvist, och Albrekts tyska skattefogdar blev till sist en sådan press på de svenska bönderna att även stormännen allierade sig med folket och reste sig mot den tyska kungen. Magnus Erikssons landslag var tydlig: Sverige skulle styras av inländska män - inte främlingar.

När Atterdags dotter Margareta till sist vann en strid mot Albrekt, hyllades hon som den nya drottningen i landet. De tre nordiska länderna befann sig nu under samma regent och den nordiska samarbetstanken som Magnus alltid hade förespråkat, höll nu på att bli verklighet.

Union och sammanbrott

År 1397 inleddes en samnordisk kongress i Kalmar. Läget var kritiskt: Stockholm och Åbo låg i danskarnas händer. Drottning Margareta utnämnde sin systers dotterson, Erik av Pommern, till ny kung över Sverige, Danmark och Norge. En union bildades således mellan dessa länder och endast en ledare hade rätt att regera över det nya nordiska riket.

Margaretas direktiv var glasklara: konflikterna de nordiska länderna emellan var slut. Man skulle enas mot tyskarna och bilda ett effektivt samarbete som innebar fördelar för alla involverade parter. Om kungen dog, skulle hans son ta över. Om han dog barnlös, skulle rikena tillsammans enas om en ny regent. Varje rike skulle få behålla sitt rättssystem och sin förvaltningsform. Resultatet blev att den tyska expansionen stoppades, Stockholm återtogs, Finland blev en del av unionen och Gotland blev friköpt.

Först at nw scule thisse thry riken hafue thenne koning, som ær koning Eric i hans lifdaghæ, oc siden evinnelicæ thisse thry riken en koning hafue oc ey flere ouer alle thry riken, suo at riken aldre at scilias meer, om Gudh wil

- Unionsbrevet

Slutet gott, allting gott? Inte riktigt. Medan Margareta hade förespråkat en utvidgning av Danmarks södra gränser för att sätta ytterligare press på tyskarna, gick Erik av Pommern ett steg längre. Han centraliserade styret till Danmark, utropade sig själv till enväldig och gick till attack mot Hansan. Hans dröm var att ta kontroll över hela Östersjöhandeln och därmed förvandla den nordiska unionen till ett aktivt och mäktigt imperium.

Men Eriks dröm om ett nordiskt storvälde slog inte ut som han hade tänkt sig. Misslyckade krig och en aggressiv utrikespolitik innebar tunga skatter och en tilltagande fogdemakt i Sverige. Till sist fick folket nog. Dalkarlarnas lokala patriotism spädde på hatet och missnöjet över försörjningssvårigheterna och den handelsblockad som Hansan hade satt på Bergslagens gruvindustri. Måttet var rågat och mannen som kom att leda revolten mot det nya väldet hette Engelbrekt.

Denne bergsman organiserade ett folkligt uppror i Dalarna som sedan spred sig till resten av landet. Budskapet var tydligt: danskarna agerade själviskt och förrådde unionen. Sverige skulle tillsätta en svensk kung och bönderna skulle slippa det hårda skattetryck som det nya kristna kungaväldet innebar.

När den unge rådsherren Karl Knutsson slutligen tog makten efter Engelbrekt - som sägs ha mördats av en fiende vid namn Magnus Bengtsson - tog kyrkan över unionstanken och förespråkade samma idéer som Margareta en gång hade klargjort i Kalmar. Kyrkan, vars agenda fortfarande gick ut på ett enat kristet Europa, mötte till slut sin överman i Knutsson, som p.g.a att han misslyckats med att själv bli unionskung, började driva en nationalistisk politik mot nordisk unionsbildning. Kalmarunionen höll på att vittra sönder och Sverige började så småningom bli en enhetlig nationalstat.

Mot nationalstaten

Sten Sture hade valts som ny kung efter Knutssons död. Men den nya regenten föll rätt in i en ny konflikt, återigen med de härsklystna danskarna. Kristian I hade vid ett tillfälle utropats till svensk kung och nu var han på väg mot Stockholm med en här för att återta sitt land. Slaget tog plats vid Brunkeberg, och Sten Sture lyckades till sist mota tillbaka danskarna. Sverige var räddat.

Sakta men säkert började en nationalstat att växa fram under ledning av Sture som riksföreståndare. Kalmarunionen var fortfarande giltig, men endast på papper. Folket vande sig vid sin nya kung och tack vare bergsbruket och den nya handeln (i och med Amerikas upptäckt) växte välståndet i landet. Ståndsriksdagen blev en fast institution där både borgare och bönder var representerade.

Efter Sten och Svante Sture tog den småländske adelsmannen Erik Trolle över makten i landet. Situationen blev genast obehaglig; det femte Laterankonciliet i Rom hade beslutat att en del av kyrkans frihet var att försvara sig mot äregiriga furstar, d.v.s kungar med för mycket makt.

Trolle företrädde aktivt denna ståndpunkt, vilket ledde Sten Sture den yngre till att tvinga honom till lydnad. Trolle vägrade. Denna konflikt utmynnade i att Sture beskyllde Trolle för landsförräderi och konspiratoriska förhandlingar med den dåvarande danske kungen Kristian II. Resultatet av detta lät inte vänta på sig.

Han visade sig då som en till den grad grym och omild härskare, att han, utan hänsyn till svuren ed eller beseglade bref eller Herrans heliga lekamens anammelse och utan att röras till medlidande af några som helst ömmande omständigheter, på en och samma dag, eller den 8 november 1520, eggad af illasinnade mäns gudlösa råd, skändligen lät med svärd afrätta herrar af skilda stånd, stormän, rådsherrar och gemena borgare till ett antal af 94 och sedan lät deras lik under tre dagars tid ligga obegrafna framför Stockholms rådhus, till dess de ändtligen fördes utom staden att brännas; till hvilket allt jag själf under fruktan och bäfvan var åsyna vittne.

- Olaus Magnus om Stockholms blodbad ("Historia om de nordiska folken", Bok 8, Kap. 39)

När Kristian fick höra om vad som försiggick i Sverige bestämde han sig för att angripa Stockholm med en flottstyrka, vilken Sture lyckades slå tillbaka. Kyrkan och staten var nu åter igen i luvan på varandra; på den ena sidan stod den folkliga härskaren Sten Sture och på den andra den katolska kyrkan.

Båda eftertraktade makt, ingen av dem ville ge sig. Kristian anföll ännu en gång men led åter igen ett nederlag. Med sig lyckades han dock ta sex svenskar som gisslan, varav en var Gustav Eriksson Vasa. Ett tredje anfall från danskarnas sida ledde till slut till att kungen dog, Sverige förlorade och Kristian tog över makten i landet.

Efter att den 4 november år 1520 ha krönts till arvherre och kung, inbjöd han landets mäktiga biskopar, borgare och rådsherrar till en livad fest i Stockholms gamla slott. Vad som följde var en massavrättning, den som kom att gå under namnet Stockholms blodbad, då gator och torg färgades röda av blodet från dem som hade vågat stå upp mot den danske kungen under Stures tid som regent.

Trolle pekade ut dem som han ansåg vara förrädare, och Kristian lät huvuden rulla därefter. Sverige hade förlorat sin svenske kung, och danskarna härskade nu i landet. Denna tid kom dock inte att vara länge. En dag kom en av de sex fångarna i Danmark att fly undan fångenskapen och återvända till Sverige. Hans far och svåger tillhörde dem som hade avrättats på Stockholms torg. Fången var Gustav Vasa, som i hemlighet hade återvänt till sitt land och nu planerade att utkräva hämnd.

Tyranni och enighet

Vasa begav sig till den del av Sverige som alltid var beredd att göra uppror mot hänsynslösa kungar: Dalarna. Här gör Vasas egen historiker Peder Svart uppenbara omskrivningar för att försköna kampen mot det danska väldet. Det hela resulterade hur som helst i att Vasa till sist fick med sig dalkarlarna, tillsammans med rådmän, biskopar och allmogen i Sverige. För att kunna inta bl.a Stockholm krävdes dock en större här med erfarna krigare. Vasa vände sig till Lübeck för legosoldater och det till ett högt pris.

Segern blev slutligen hans och den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till ny kung över Sverige. Kostnaden för de tyska soldaterna var nu tvungen att betalas igen. Kronan hade inte pengar för att täcka kostnaderna och om man ändå skulle försöka sig på att använda den som betalningskälla, skulle landet bli utfattigt och folket lida ännu mer än det redan gjort. Vasa riktade därför blicken mot den institution av Sverige som fortfarande var rik: kyrkan.

Varer svenske!
- Gustav Vasa

Under denna tid började reformationen att spridas runtom i Europa. Vasa, som så många andra kungar, insåg att kyrkan hade växt sig både rik och mäktig. För att behålla makten i landet genomförde han därför beslut i riksdagen som innebar att kyrkan rådde under kungen och inte tvärtom.

Detta gav honom möjlighet att plundra Sverige på kyrklig rikedom och använda den som enda utväg att betala Lübecksoldaterna. Detta, i samband med ökade skatter för att ytterligare samla in pengar, drev allmogen till att åter igen uppleva missnöje med härskarväldet. I Småland bröt en folklig revolt i ledning av Nils Dacke ut mot kungen. Det hela slutade med att Vasa slog ner upproret och avrättade alla meningsmotståndare.

Han kom att fortsätta i samma totalitära anda för att politiskt understödja det nya enade Sverige. Dissidenter förlöjligades genom propaganda och kyrkan förfasades över de lutheranska reformerna. En ny tid var inne, nämligen den av Sverige som stark nationalstat.

Unionen hade inte varat länge och kanske skulle inte Sverige heller orka försvara sig mot sina nordiska motståndare, men Gustav Vasa hade visat vem som bestämde. Enighet var parollen, och de som vägrade levde inte länge.

Tankar kring unionsbildning och patriotism

När vi studerar denna del av svensk historia förstår vi att övergången från de hedniska bysamhällena till de centrala, kristna rikena, utgör en klyfta mellan två olika traditionssystem. De lokala hövdingarikena gick samman och förenades under en politisk-demografisk stat, som i kristendomens tecken skulle ena Europa under en ny tro. Det dröjde inte länge förrän kungarna insåg att detta skulle skänka dem större makt över fler människor än någonsin tidigare.

Vändningen kom när kyrkan växte sig mäktigare och rikare än kungen; maktbalansen var rubbad och kungarna såg reformationen som ett sätt att återfå enväldet i landet. Till skillnad från vad man först skulle kunna tro, var inte Gustav Vasa en uttalad lutheran. Han var antagligen inte ens religiös i någon djupare bemärkelse.

Vasa var en landspatriot och använde reformationen i rent politiska och kulturella syften. Dels behövde han kyrkans rikedom för att återbetala Lübeck, och dels behövde han en tro som enade folket och understödde den centrala statsmakten. Katolicismen hade tidigare verkat som en global kraft i Sverige, men tack vare Olaus Petris predikningar om en ny nationell medvetenhet, Gustav Vasas svenska bibel - som genom ett enkelt språkbruk lade grunden till en gemensam religiös förståelse bland allmogen - och de införda församlingssångerna där folket aktivt medverkade, blev protestantismen ett effektivt, nationalistiskt verktyg för Vasa. Hans tyranniska metoder för att slå ner sina motståndare, var ännu ett sätt att undvika fler uppror och skapa enighet.

För att förstå varför Vasa agerade som han gjorde måste vi placera både honom och hans handlingar i sitt historiska sammanhang. Unionstanken - även om vi gärna i efterhand kan hävda att det rent teoretiskt lät som en god idé - misslyckades tyvärr att ena de nordiska länderna - mycket p.g.a Erik av Pommerns aggressiva utrikespolitik. Häri låg problemet: Norden var endast enat på papper, men i verkligheten bestod dessa länder fortfarande av en samling hedniska kungadömen, som ännu inte riktigt vant sig vid den nationella tanken.

Länderna hade olika motiv och olika historisk bakgrund, vilket automatiskt medförde en inre politisk divergens. Råvaror, nya länder som Finland och en ständigt växande utlandshandel var ytterligare faktorer som ställde höga krav på ett rättvist samarbete.

Tanken om att bevara de lokala rättssystemen var god, men medan övriga Europa sadlade om till att bilda nationalstater, höll inte detta längre. Gustav Vasa insåg samma sak när han åkte med skidorna upp till Dalarna för att organisera ett folkligt uppror mot Kristian II: människor i Nordsverige levde avskärmat från resten av landet. De hade inte sett till några danska fogdar och brydde sig inte speciellt mycket om läget nere i Stockholm.

Men när Kristians män plötsligt dök upp även i de nordligare delarna av landet, förstod dalkarlarna att Vasa hade rätt. Det gick inte längre att upprätthålla lokala samhällen eftersom omvärlden höll på att organisera centrala kungadömen. Makt var tvungen att mötas med makt.

När Vasa enade Sverige var det en strategisk plan för att bilda en motkraft till Danmark och tyskarna. Utan ett enat Sverige hade södra delarna enkelt kunnat erövras igen, vilket givetvis hade fått konsekvenser även för Nordsverige. Andra handlingar som reformationen, arvkungadömet och den centrala statsmakten var endast en utveckling av vad tidigare svenska kungar hade försökt genomföra.

Faktum är att Magnus Eriksson så tidigt som år 1350 ersatte de gamla landskapslagarna med en landslag som gällde för hela riket. Arvkungadömet var en uråldrig tanke som antagligen härrörde från det hedniska ättesamhället, och något som aktualiserades i och med Kalmarunionen. Gustav Vasa var en kung som både gick i tidigare ledares fotspår, och skapade nya, för framtida regenter i Sverige.

Som nationalist är det självklart att stödja nationell frihet och självständighet och som en logisk slutsats av samma ståndpunkt försvara lokalt självstyre. Det är möjligt att upprätthålla en övergripande nationell centralmakt som står för centrala frågor gällande hela riket, medan lokala områden har frihet att fatta vissa beslut som enbart rör dem.

Däri finns ingen motsättning, utan snarare handlar det om att finna en balans. För mycket lokalstyre kan upplösa den nationella enigheten, något som i en tid av stark centralisering runtom i världen sätter både enskilda områden och hela länder i fara. För stark centralisering innebär en normalisering av lokal mångfald, och i förlängningen en politisk byråkrati som vi föreställer oss likna den Amerika har i dag.

Det står självklart att kristendomen förde med sig ett värdesystem som förhöll sig inverterat gentemot det gamla hedniska. Att det rörde sig om en politisk och ekonomisk centraliseringsprocess står också klart, även om de religiösa motiven också medförde en ny andlighet och kulturell renässans i Sverige. När vi blickar framåt mot den moderna tidsåldern blir detta historiska perspektiv högst aktuellt.

Centrala nationalstater upplöses i dag och övergår till en global världsordning, där ett fåtal personer styr över en enorm mängd människor. Byråkratin, konsumtionsreligionen och totalitarismen växer. Huvuden rullar inte, i stället hjärntvättas dem. Främmande trossystem kolliderar med västerländska och resulterar i kulturell instabilitet och etniska sammandrabbningar.

Var Vasa en försvarare av denna utveckling - eller en försvarare av nationen? Bör vi se nationalstaten som ett globaliseringens förstadium? Hade en nordisk unionsbildning i Kalmarunionens anda varit att föredra?

Vasas tyranniska nationalism var ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt steg mot att hindra främlingsvälde och hejda globala intressen från att ersätta nationella. Om Kalmarunionen kan ses som ett exempel på det sistnämnda är diskutabelt, men faktum är att man antagligen gick för fort fram. De nordiska länderna befann sig fortfarande i en orolig övergångsperiod och de lokala bykulturerna hade inte gett upp sin envisa patriotism.

En hållbar union hade därför varit ganska otänkbar ur ett större perspektiv, som delvis bekräftas av de uppror i Sverige under Albrekt av Mecklenburgs tid, där bönderna vägrade att låta sig styras av danska intressen och utländska skattefogdar. Man slöt upp för en nationell gemenskap eftersom alternativet var en osäker framtid tillsammans med riken som tidigare varit politiska fiender.

Häri ligger också en anledning till att Vasa gick så hårt fram i Sverige. När de svenska bönderna kände sig missnöjda över en inhemsk svensk kung, bildade de lokala uppror och krävde sin landskapsrätt. Men när en utländsk regent misslyckades, slöt man upp under en nationell gemenskap och krävde tillbaka en svensk kung och svenska fogdar. Bönderna var inte att lita på och detta ledde Vasa till insikten om varför han var tvungen att förtrycka både allmogen och danskarna.

Nationalstaten som företeelse kommer huvudsakligen i två former: den patriotiska, d.v.s den som enar människor på politisk grundval (Israel och Amerika är två exempel), och den nationalistiska, d.v.s den som enar människor på en etnisk och/eller kulturell grund (det ursprungliga svenska folkhemmet och Nazityskland är två självklara exempel).

Vasas enade Sverige befann sig i ett gränsfall, men etniskt sett härrörde människorna från samma folkstam och den nya nationalstaten fick även kulturella effekter. Det handlade inte bara om politiska intressen, utan om att formge ett gemensamt språk utifrån det som de olika landsdelarna hade gemensamt. Tron, kulturen och det historiska arvet var ständigt närvarande.

Genom att återinföra arvkungadömet ville Vasa försäkra sig om att makten bibehålls inom familjen. För att driva en stark centralmakt krävdes pengar och kontroll över vad religionen förde ut för budskap. Kyrkan i sig hade alltid delvis tjänat som en samlingsplats för religiös propaganda.

Väggmålningarna, Bibeln och de långa predikningarna var alla en del av att skapa en gemensam andlighet bland folket, en dogmatisk metod i kontrast till de hedniska byarnas huvudsakligen kulturella konsensus. Vasa var hänsynslös i att utnyttja och plundra kyrkan, men han hade alltid motiv bakom sina dåd. Utan tyska legosoldater, inget enat Sverige, vilket var detsamma som en samling oorganiserade lockbeten för utländska intressen.

Det kan diskuteras huruvida de religiösa reformerna i landet var positiva. Reformationen var dels en politisk företeelse - åtminstone utnyttjades den som en sådan - men dels förstår vi den som ett försök att anpassa en främmande tro till det nordeuropeiska lynnet. Betoningen på individuell andlig övertygelse och lagarna som förbjöd avlatsbreven säger mycket om vad man ville förändra.

Den katolska kyrkan hade börjat fungera som en modern frimurarorden: en enskild politisk och ekonomisk makt som låtsades vara i förbund med nationen, men som gång på gång visade sig vara beredd att försvara religiösa egenintressen mot kungens vilja. Rika adelsmän köpte sig stora gravar för att försäkra sig om en plats i himmelriket, medan kyrkan glatt tog emot och förlät synderna.

Utifrån en nationell synpunkt var detta detsamma som korruption. Genom att tvinga kyrkan att erkänna individens övertygelse som det grundläggande i tron, och sakta men säkert föra över dess rikedomar till kronan som indirekt svarade för folkets framtida tillvaro och självständighet, uppfyllde Vasa det machiavelliska idealet om den pragmatiske fursten, som inte skydde några medel för att nå de mål som gynnade helheten.

Mycket kan sägas i ämnet och det sista ordet är inte sagt. Det finns flera aspekter att beröra, särskilt vad gäller följderna av Gustav Vasas nationella politik och den lutheranska reformationen, som in i modern tid kom att omvandlas till ett liberalt slagträ för det moderna samhällets idéer. Men tack vare en mans försök att ena ett folk och driva tillbaka fienderna i Danmark, ser vårt Sverige ut som det gör i dag.

Med frågor som pluralism, internationalism och marknadshandel aktualiseras de problem och farhågor som en gång i tiden tillät främmande makter att begå fruktansvärda brott mot det svenska folket. Vad och vem som framtiden tillhör kan ingen säga, men oavsett hur utgången blir för Sverige som nation, är det ständigt samma saker som kommer att definiera förändringen: makten, riket och härligheten.

Bertil M L dömdes nyligen till sex månaders fängelse för brott begånget mot hans dotter. Sex ynka månader för ett vidrigt brott, sex månader som straff för att ha förstört sin 15-åriga dotters liv.

Under en tältsemester på Öland försökte kräket Bertil M L genomföra ett samlag med sin egen dotter, detta medan den åttaåriga sonen sov bredvid dem. Svinet Bertil erkänner handlingen och accepterar både fängelsestraffet och de låga 60 000 kronorna i skadestånd.

Snart kommer denna best ut ur fängelset och hoppas med största sannolikhet att kunna återgå till sitt arbete på Vitamex i Norrköping. Det ska vi bli två om!

Beställ hem domen mot honom. Numret är B 2690-06, vid Norrköpings tingsrätt. Där kan ni läsa allt om hans bestialiska handlingar.

Låt svinet veta att han lever. Medborgare Bertil M L, 630511-2051; Må du brinna i helvetet.

Detta inlägg är härmed raderat.

Skribenten är skriftligt varnad.

Född någon gång på sextiotalet av en svensk mor och en tysk far. Lycklig uppväxt med två systrar. Sommrarna tillbringades mestadels i Södermanland på morföräldrarnas lantbruk, där arbete i ladugården ofta stod på programmet.

X har alltid varit en udda skapelse, med en förkärlek för grubbleri och det blir bara värre ju äldre han blir. Hans intellekt är dock oförstört och han är en knivskarp skribent, något som ni redan märkt här på bloggen. Han har en IK på 141, vilket är klart över genomsnittet.

För en del år sedan fick han de första symptomen på psykisk ohälsa, för att slutligen i februari 2006 insjukna i psykos. Han har sedan dess burit stämpeln F20.9, paranoid schizofreni. Detta är dock oförtjänt, då hans psykiska problem är av övergående natur. Visst, han har haft en psykos, men inte fan måste man vara schizofren för att ha det. Han tycker att diagnosen han bär är oförtjänt, men har inget att sätta emot de drakoniska läkarna.

Herr X intressen är erotiska tidskrifter, UFO:n och satanism. Dessa ämnen ligger honom varmt om hjärtat. Han har således en hel del att dela med sig av, vilket kommer att märkas här på bloggen. X kommer att fortsätta att trotsa sin sjukdomsstämpel till det bittra slutet. Banzai!

Doktor Bjarne von Wachenfeldt kan bli näste skribent på Käftsmällen. Förhandlingar pågår just i denna stund.

Håll dig uppdaterad

Bjarne