Sverige är fullt av slödder, (knarkare, mördare, pedofiler, spioner m.m) vilka förtjänar att straffas skoningslöst. Frågan är bara om dödsstraff är den rätta vägen att gå.

Rent spontant kan man tilltalas av iden med en lynchmobb eller exekutionspatrull, men risken är att förbrytarna kommer för billigt undan. De bör straffas och det under en lång tid. Att avliva slöddret är att låta dem komma billigt undan. De ska straffas och det rejält.

"Slå hårt". Det borde vara Kriminalvårdsverkets nya slogan. Slå hårt mot brottslingar. Slå hårt mot tjyvar. Slå hårt mot det mänskliga avfall som struntar i rätt och fel och har svårt att skilja på ditt och mitt.

Bygg läger över hela landet, företrädelsevis i Norrland, där de får jobba för brödfödan. Låt dem arbeta ihjäl sig i exempelvis skogen (tänk stormen Gudrun), så att de åtminstone gör någon nytta i sina miserabla liv. Spärra in slöddret på livstid och låt de sona sina brott med hårt arbete och en mansålder bakom murar.

I morgon, Tisdag, börjar jag att jobba igen. Det känns riktigt ruttet. Det är fortfarande sommar och mestadels härligt väder. Vem vill då träda in i en bullrig och smutsig industrilokal? Inte jag i alla fall.

Jag är dock en smula amibivalent. Innan semestern tänkte jag "oj, hela tre veckor. Vad ska jag göra med all tid?" Det löste sig dock smidigt när jag började dricka hårt. Då flög timmarna förbi. Frågan är hur min stackars kropp kommer att reagera, nu när den inte får öl varje dag längre.

Nej, jag väljer att tänka positivt. Det ska bli kul (inte!) att komma tillbaka till jobbet och tillbaka i ett välrepeterat mönster. Nu tar vardagen vid igen. Heja!

Vi (en sinnessjuk och en frisk individ) glömde vart vi hade ställt bilen. Efter Maiden's konsert gick vi gata upp och gata ned och letade efter vår pålitliga Volvo. det enda problemet var att vi inte visste vart vi hade parkerat den. Sicken otur..!

Vi gick runt, runt och runt, timma efter timma. Som man säger på japanska: Kuru kuru kururin.

Som en sjänk från ovan såg vi en bilkö från ett P-hus och gick dit. Bingo! Där stod vår bil. Det var länge sedan jag var så glad som då. Vår röda Volvo stod troget och väntade på oss. Prisa Gud!

Hemresan till Norrköping blev en bagatell, jämfört vad vi gått igenom tidigare. Vi kom hem runt 5 på morgonen och humöret var på topp.

Fy för Jöteborg, fy för storstäder. Tacka vet jag Norrköping. Borta bra, men hemma bäst...

Alla skribenter påKäftsmällen är inte hårdrockare. Långt därifrån.

Flera av oss är normala och gillar normal musik. Det är allt från Ludgo-Pelle och Olle Erixons till Harry Brandelius och Evert Taube.

Riktig musik, svängiga toner och alltid framförd med ett leende. Absolut noll satanism och "head-bangande". Tvi vale för sådant öronbedövande strunt.

Vi sitter på en riktig musikskatt i Sverige. Vi har duktiga musiker och låtskrivare i överflöd. Vi behöver inget importerat skräp från utlandet. Ned med hårdrock. Fram för gammeldans.

Käftsmällen var i lördags i Götet Bakom Flötet och såg heavy metal-gudarna Iron Maiden go crazy inför ca 60 000 extatiska åskådare.

Konserten var otroligt bra och bandet var hur tajta som helst. De spelade mest äldre låtar, vilka gick hem väl hos åskådarna, men även några nyare låtar, som säkert kan växa till klassiker inom några år.

Halv tio drog de igång och gav järnet i två timmar. Två timmar som kändes alltför kort. Iron Maiden är tveklöst ett av världens bästa live-band.

RADEDRAT         

RADERAT

Jag känner en sladdrig och blekfet gris, kallad Mange. Detta vidunder tror att han är Hulken och super därefter.

Det slutar alltid illa för honom (sist blev han "klackad" ovanför ögat så blon spröt).

Som den elitistiska varelse jag är önskar jag "Mange" ett evigt liv i Satans regi. Jag snackar eldar, högafflar i röven och allmänt svinigt beteende. Till Hel med honom.

Gack, hulk, snort! Fy f*n för sådana som honom...