Här är hans egna ord:

Jag sjöng, sjöng, sjöng. Jag sjöng marsianernas lov, en finstämd sång på rymdspråk. Jag sjöng med understöd av buken. Tonerna klingade i min lägenhet och uppenbarligen längre än så. För helt plötsligt ringer det på dörren, trots att klockan är ett på natten.

Där står två vresiga poliser med dragna vapen. Tydligen har grannarna klagat. Jag förklarade för dem att jag upplever en närkontakt med utomjordingar, men de vägrar lyssna. Istället åker handbojorna fram och jag kastas in i polisbilen. Jag anade vart de skulle föra mig och jag fick rätt.

Bilen bromsade in med en tvärnit utanför PIVA. Nu var jag alltså tillbaka igen. Sablar! De släpade mig uppför trappen och väl inne på avdelningen blev det en spruta Ciscordinol Acutard i ändalykten och bältesläggning hela natten. Jag hetsade inte upp mig, då jag varit med om detta förfarande många gånger förut. istället fortsatte jag att sjunga så länge jag kunde hålla mig vaken.

De höll mig inspärrad i åtta dagar, bland psykotiska och farliga medpatienter. Åtta dagar utan förklaring. Så i onsdags blev jag inkallad till läkaren. Jag slätade då över min närkontakt med marsvarelserna och det gjorde susen. Jag blev frisläppt. Ah, ljuva frihet.

I fortsättningen får man kanske nöja sig med att ha telepatisk kontakt med utomjordingarna och skippa sången. I alla fall om man vill slippa PIVA.

Har supit hårt sedan i torsdags. Ett helrör om dagen, i runda slängar. Enda fördelen med att hålla igång är att man aldrig blir fyllsjuk, man är konstant berusad.

Det har gått så långt att jag faktiskt tycker det ska bli skönt att börja jobba och det är inte likt mig. En sak är dock säker. Den 26:e (på fredag) drar jag igång igen. Då ska det supas.