Staffan Olofsson, detta inlägg är ämnat för dig. Slingra dig inte nu, sätt igång att skriva. Du har ju talang. Låt den inte förtvina i tysthet. Skriv, skriv, skriv! Du kan ju. Kom igen, visa lite klipanischer för tjyven.

Min dumma lilla fru Phain har fött mig en son. En son som ska heta Karl-Gunnar. Han är inte vit, han är inte gul. Han är något mittemellan. Han kommer att växa upp och bli nyttig, det vågar jag lova redan nu.

Jag har försökt lära honom prata, men det blir mest joller. Lite irriterande, faktiskt. Jag har stora planer för honom. Efter grundskolan ska han läsa fyra år på gymnasiet och efter det blir det universitetsstudier. Han är ämnad för något stort.

Vad det gäller barnaga är jag emot det, fast inte om det sköts snyggt. En dask på stjärten eller en knäpp på näsan kan inte kallas aga, snarare fysisk tillrättavisning. Phain får gulla med honom och jag uppfostra honom. Där har vi framgångsreceptet. Det känns stort att ha en son.