Här sitter jag och gråter. Alla man beundrade och följde har gått bort. Kvar finns bara människosläktets bottenskrap, likt Glenn Hysén, Ingvar Kamprad och Anitra Steen.

Vad hände med Pol Pot? Finns Arne Källerud i himlen? Vad blev det av Åke Wihlney? Stora frågor som tarvar ett svar.

Käftsmällen torkar en tår ur ögonvrån och stämmer upp i ett skakigt "länge leve" för våra nu döda vänner och förebilder likt Rosa Luxemburg, Rock Hudson och Marty Feldman. De är bara några få av alla de människor med klippanischer som mött döden före oss. Idolen är död. Länge leve idolen!

Bergsjön..tra lala...Rinkeby...bom-shackalak...Rosengård...mmm...Ronna...tjoho...

Här vill jag leva, här vill jag dö (det där med att dö borde gå att fixa).

Fan vad jag älskar Mona Sahliv. Fan vad jag älskar Fredrik Smutsfeldt. Mera PK!

Jag drömmer om maskulina män. Gärna med rejäl mage och så kallad tjurnacke. De ska vara stora och bastanta och kapabla att tillfredsställa alla mina lustar, bland annat en härlig fantasi om att bli tagen i analen av en bultande manslem.

Jag må vara homsexuell, men jag är ingen fjolla och inte tänder jag på sådana heller. Nej, det ska vara hårda tag, utdelade av så kallade björnar. Vidare bör deras organ vara av lämplig storklek, säg 17 centimeter. För stort och det smärtar, för litet och det känns knappt.

Näha, kära läsare. Nu ska jag surfa in på QX, tråkigt nog sveriges enda gay-tidning. Ha det bra. Ha råg i ryggen och säd i munnen.

Lennart K Lindström

En arbetskamrat trodde denna eminenta blogg hette "Håll käften". Jag tillrättavisade honom skarpt, fast hans ord slog rot hos mig. Fan, vilken schysst blogg-titel. Smaka på orden: Håll käften! Lite så är det. Vi skribenter postar inlägg och ni andra ska hålla käften och läsa. Så det så!