Här sitter jag och gråter. Alla man beundrade och följde har gått bort. Kvar finns bara människosläktets bottenskrap, likt Glenn Hysén, Ingvar Kamprad och Anitra Steen.

Vad hände med Pol Pot? Finns Arne Källerud i himlen? Vad blev det av Åke Wihlney? Stora frågor som tarvar ett svar.

Käftsmällen torkar en tår ur ögonvrån och stämmer upp i ett skakigt "länge leve" för våra nu döda vänner och förebilder likt Rosa Luxemburg, Rock Hudson och Marty Feldman. De är bara några få av alla de människor med klippanischer som mött döden före oss. Idolen är död. Länge leve idolen!

Bergsjön..tra lala...Rinkeby...bom-shackalak...Rosengård...mmm...Ronna...tjoho...

Här vill jag leva, här vill jag dö (det där med att dö borde gå att fixa).

Fan vad jag älskar Mona Sahliv. Fan vad jag älskar Fredrik Smutsfeldt. Mera PK!

Jag drömmer om maskulina män. Gärna med rejäl mage och så kallad tjurnacke. De ska vara stora och bastanta och kapabla att tillfredsställa alla mina lustar, bland annat en härlig fantasi om att bli tagen i analen av en bultande manslem.

Jag må vara homsexuell, men jag är ingen fjolla och inte tänder jag på sådana heller. Nej, det ska vara hårda tag, utdelade av så kallade björnar. Vidare bör deras organ vara av lämplig storklek, säg 17 centimeter. För stort och det smärtar, för litet och det känns knappt.

Näha, kära läsare. Nu ska jag surfa in på QX, tråkigt nog sveriges enda gay-tidning. Ha det bra. Ha råg i ryggen och säd i munnen.

Lennart K Lindström

En arbetskamrat trodde denna eminenta blogg hette "Håll käften". Jag tillrättavisade honom skarpt, fast hans ord slog rot hos mig. Fan, vilken schysst blogg-titel. Smaka på orden: Håll käften! Lite så är det. Vi skribenter postar inlägg och ni andra ska hålla käften och läsa. Så det så!

I consider myself to be a die hard fan of Black Metal (shivers along your spines, dear readers). I've been along long enough to have experienced Venom and their eager followers. black Metal is the thing for me.

I've never sacrificed a human, as much as I'd liked to. I have however killed cats, rats and birds. All to please my master Lucifer. Whenever I see a wee critter, like a badger or a snake, my urge to kill awakens. I'm a "thrill-killer". I like watching as the preacious blood is spilled on unholy ground.

All hail Satan. All hail His dark Highness! Grind the heavens into rubble.

Buga eder, ty detta är Sune. Kung Sune! Som kung och en del av skapelsens krona får jag oförtjänt lida pin. Jag är hårt ansatt av ljusskygga och avundsjuka element.

Min stolliga lilla fru Phain luktade på korken till whiskyflaskan och blev som förbytt. Hon började dansa och fåna sig. Allt för att misshaga mig. Ingen gör så mot kung Sune!

Följden blev att hon (yr som hon var) ramlade framstupa och slog i mina knogar, så att viss skada syntes. Sedan dunkade hon sitt huvud på mina knän och fötter. Se där en adekvat beskrivning av ursprunget till hennes skador.

Tokiga lilla fru! Ett besök på vårdscentralen så var den saken ur världen. Eller..? Personalen på vårdscentralen på Vittravägen (ett kvarter från Olssons, ni vet) insisterade att hon skulle anmäla mig för misshandel. Mig? En fredstörstande altruist. Befängt!

Oroa er nu inte för mycket. Mina knogar och mitt knä läker fint. Phain har efter denna olycksaliga incident blivit mer mån om mig och mitt mående. Vi är ett lyckligt och förälskat par, hennes stolligheter till trots.

Vatten är ett dödligt gift som omger Motala-stift. Därför går jag nu på en diet bestående av jordnötter och starköl. Jag har redan tappat tre kilo och är konstant smålullig.

Jag hinkar Millenium 7,3:or och mår så jävla bra. Schizofreni? Fuck off and die!!! Jag är herre i mitt eget huvud.

Just det! Livet är alla tiders, trots allt. Det anser jag, er trogne X. Igår hade jag allvarliga tankar på att avsluta livet genom att hoppa framför tåget. Allt var svart och ångesten gnagde på min själ. Vad göra? Som vanligt: Gå ut och gå planlöst, från Eneby till Navestad, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Väl hemma plundrade jag medicinskåpet och drogade ned mig. Jag kröp till kojs, med förhoppningen om att sömnen skulle omfamna mig...och som den gjorde det! Jag trynade i drygt elva timmar och när jag vaknade tidigt i morse var alla mörka tankar som bortblåsta. Nu sitter jag här och dricker Coca-Cola och mumsar jordnötter. Ute smattrar regnet mot rutorna, men jag sitter och kurar vid datorn. Livet är inte så tokigt, trots allt.