Vad tycker ni här om dödsstraffet? En fråga väl värd att reflektera över. Reptilhjärnan skriker dö, dö, dö, när någon i ens närhet råkat illa ut. Man vill ha hämnd, en högst försvarbar reaktion. Kanske är denna känlsa berättigad, kanske är den inte det.

Jag har länge ansett att dödsstraff ska ingå i straffskalan vad grova brott anbelangar, men jag har börjat vackla. Kanske straffas man hårdare som intagen på tukthus, med ett (i realiteten) livstidsstraff.

Frågan ställdes idag till sin spets, när en flyktigt bekant dödmts till en kortare fängelsevistelse på grund av sexbrott mot minderårig. Detta kräk hamnar väl på nån flummig öppen anstalt, där det daltas med de intagna. O'boy och ostsmörgås till alla. TV 1000 på rummet likaså. Hade man tagit denna individ av daga hade offrets anhöriga fått sitt, men det är bara den ena sidan av myntet, där straffet är det väsentliga. Inte hur de anhöriga känner och tycker.

Ge honom en längre tid i fängelset, gärna med kemisk kastrering och släpp sedan ut honom igen, efter ett antal årtionden. Låt honom drabbas av den skam det är att vara sexualförbrytare. Låt honom för evigt sammankopplas med sitt brott. Låt honom lida. Ett nackskott tar en nanosekund och vips är gärnignsmannens lidande över. Det är inte rätt mot någon. Eller..?

I'm leaving for the heavens. The beloved strangers, small men with big heads and almond eyes, have come for me. They're bringing me on board their majestyc craft.

No need to pray for me. I expect to come home in one piece, although with a fortified mind. The Aliens are our friends. God's speed...

Det är Anna-Fia här. Jag har treffat en snygg hunk vid namn Oscar på Statt i E-tuna. Han har muskler och en villig mandom. Han är stört skön!!!

Han är nazze å diggar Pluton Svea å andra schyssta band. Jag kan skälv digga dom.

Han jillar inte att knulla utan kondåm, men det gör inget, då jag skälv äter Desolett.

Fan, va jag diggar schyssta killer med stora biseps. Han är mannen för mej. Jajamän!

Har en hemlig beundrarinna som är på mig att skriva en bok om min psykiska ohälsa. Sådana skitböcker finns ju redan, men okej då. Jag postar början på "boken"...

Från frisk till galen. En hisnande resa.

Att bli sjuk. Att bli svårt psykiskt sjuk, vem hade förväntat sig det av livet? Inte jag i alla fall. Trots det sitter jag nu här, 41 år gammal med stämpeln "paranoid schizofreni".

Strong början på boken, va'? Ge mig några årtionden så ska jag väl lyckas plita ned något mer.

Någon nidingsman har varit inne i min lägenhet och bortstulit ett skålpund saffran som jag skulle ha till mina lussekatter. Det och min samling ekivoka magasin.

Jag går nu ut med en belöning, för att försöka få fast tjyven. Jag erbjuder 350 kronor till den eller dem som kan hjälpa mig få fast och stegla denna gärningsman.

Bara att skicka ett pm.

Vill stämma i bäcken och bemöta de osanningar som sprids om mig. Det var inte jag som bajsade ned toaletten i lokalen (där vi hade vår julfest) och nej, jag hade inte kissat på mig. Fläckarna var av vanligt vatten. Det var kranen som löpte amok.

Klappen jag gav Phain på rumpan var ett bevis på min uppskattning av hennes serverande, inte en sexuell invit. Så...

Hälsningar Hasse

So, how are you all doing? Beavering away with christmas-chores maybe. Not me, though. I've only just arrived home after a splendid stay in Sweden, where I met with my ufo-friends on the other side of the North Sea.

Ideas were swapped and stories told. I got to show the Command Staff to new recruits and they were awe-struck naturally. My home away from home is Motala. I kid you not.

Let me close with a link to a great football club. A link that has absolutely nothing to do with my posting. I only wish to publish it. Go figure!

Detta är en hyllning till Pierre Isacsson, en utomordentlig artist. Det är ett tag sedan han rycktes ifrån oss, men hans minne lever än. Jag slår vad om att du sjunger och har det bra i himlen...

http://www.youtube.com/watch?v=iMZ2BQoPdhY