Hamnar man på någon av Norrköpings avdelningar för psykiskt sjuka är omställningen stor. Här finns fasta rutiner (något t ex schizofrenipatienter har svårt med) med sängbäddning, dusch och städning av rummet. Miljön är kal, nästintill steril, men på rummet finns det i alla fall en radio. Den använder jag flitigt för att få tiden att gå. Ämnet eller sångerna kan kvitta, bara det skvalar.

Höjdpunkterna under dagen är då måltider serveras. Till frukost finns det smörgåsar, fil och annat. När frukosten är avklarad ställer man om siktet; Halv-elva-fikat hägrar. Att göra mellan frukost och förmiddagsfika? Inte mycket. Är man inte tvångsvårdad får man gå ut och ta en nypa luft, men hela tiden måste personalen varskos.

Klockan klämtar tolv och det är dags för en kulinarisk överraskning, då lunchen dukas fram. Oftast är maten god, men lika ofta kan det kvitta. Att äta är en sysselsättning som effektivt tar död på en kvart. Med lunchen i magen är nästa stopp i lunchrummet eftermiddagsfikat. Den serveras runt halv tre och är inte mycket att hetsa upp sig för. Allt som oftast står torra skorpor på menyn, men det är bättre än inget.

Sedan följer dagens andra varma måltid. Det känns lyxigt inte bara för mig, utan för alla oss med psykiskt handikapp, då det tar emot att göra basala sysslor, t ex matlagning. Detta handikapp (ja, jag sticker ut hakan och kallar det så) är väldigt vanligt förekommande hos de med schizofreni-diagnos.

Som avslutning på dagen är det kvällsfika runt halvåtta, med påföljande medicinutdelning. Detta kan man ha olika åsikter om. Lider man av schizofreni bör man ju ta sin antipsykotiska medicin och att ta den vid halv åtta är inte fel. Dock är min erfarenhet att jag drogas med lugnande och sömnmedicin redan vid detta klockslag. Personalen vill väl ha tyst och lugnt och läsa skvallertidningar och prata strunt utan att någon jobbig patient ska störa deras lättjefulla arbetspass.

Vis av erfarenhet önskar jag Avdelning 27 åter. Bra lokaler, vacker natur och fysiskt skiljt från tristessen på Vrinnevisjukhuset. 27:an var den enda avdelning där jag fått hjälp. Deras patienter var företrädelsevis personer med psykossjukdom (som namnet avslöjar) och bipolära patienter. Med andra ord skräddarsydd vård. Bryter du benet vill du väl inte hamna på hjärtintensiven, eller? Får jag ett skov vill jag inte "slåss" med medpatienter med andra diagnoser om god vård. Kunskapen finns inom landstinget att bemöta oss med schizofreni, men snart är den kunskapen spridd för vinden.

Norrköping är en relativt stor stad och har följdaktligen en icke försumbar andel personer med stämpeln schizofreni. Vad ska hända med oss? Hur kan vården hjälpa oss i framtiden? Alla dessa indragningar och nedskärningar får mig att må illa. Jag önskar ingen att bli psykiskt sjuk, det är ett helsike. I synnerhet idag när psykosenheten håller på att smulas sönder i byråkratins garn.