Har diagnos. Är allvarligt psykiskt sjuk. Läkarna sade till mig: Du har vapen hemma, vad? Kvävde ett skratt och svarade sanningsenligt nej. Inte riktigt sant. Jag har en kabel med en spik körd igenom den. Den är till för mitt försvar, då jag är förföljd av illasinnade människor.

Har blivit misshandlad vid minst tre tillfällen. Jag utövar inget våld, jag drabbas av det. Trots det undrar både jag och sjukvården om jag är kapabel till våld om förutsättningarna är de "rätta". Jag tror det.

Har ibland imperativa röster. Oftast bagatellartat. Jag måste bege mig till en viss plats för att förhindra katastrof, eller läman jackan hemma, annars dör mina nära och kära. En gång befalldes jag dock att ta en kniv och bege mig till kommunhuset. Vad jag skulle göra där är höljt i dunkel, men det var obehagligt att få den uppmaningen. Det gav mig en tid på PIVA med tillhörande injektion av Ciscordinol Acutard.

Jag har en mörk historia med släktingar som var krigsförbrytare. Är jag annorlunda än dem? Tror inte det. Jag tror alla kan drivas till att begå våldsbrott, även den mest timida. Detta skrämmer mig. Jag vill inte skada någon, men tänk om jag blir så sjuk att jag gör det. Då vill jag inte leva längre. Jag är (trots allt) en obotlig altruist.

Hej på er, alla sköna läsare. Livet är toppen. Jag ock Carro går stadigt på krogen och jag har träffat en snygg snubbe som heter Hassan. Han är bra i sängen och har bra ekonomi. Han brukar bjuda mej på sprit och något kallat benso. Jag blir härligt lullig o särar på benen. Sedan har jag piercat mig i näsan o har numera en "ädel sten" där. Fan, jag skulle ha gjort det för lenge sen. Nu i heljen blir det Statt ijen. Kanske träffar man en ny adonis.