Det var väl själva fan! Har sjukskrivit mig och isolerat mig en tid. Förlorade greppet om verkligheten och fick ett behov av att se levande människor. Jag gick ut på söndagspromenad och mådde lite bättre. Behövde bara se en annan levande varelse. Men det ville polisen sätta p för. De hängde efter hela tiden, trots mina futila försök att skaka av dem. De vill driva mig till självmord! Förmodligen kliade det i avtryckarfingrarna på grisarna, men att kallblodigt skjuta ned mig skulle innebära merjobb juridiskt för de lata svinen, så de lät bli. Skjut mig då, jag vill dö. Jag ligger i krig mot världen och skiter i utgången. Så här kan det inte fortsätta.

Jag är desperat. Har inte sovit inatt. Boendestödet kommer vid två och ska jag träffa vården. Vad ska jag säga, hur ska jag bete mig? Känner mig trasig ända in i själen. De vill lägga in mig, det vet jag, men jag tänker kämpa emot så gott det går. Vad göra? Har druckit ett par öl, kanske ska jag säga att jag är full och hoppas på det bästa. Har missat jobbet ett par dar (igen) och känner mig skör, men blottar jag strupen hugger de direkt. Jag behöver hjälp. Uteblir jag från internet vet ni att de tog mig. Jag hoppas på det bästa, men befarar det värsta.

Jag sladdar och min resa bär mot psyket. Sover på dagarna och är uppe om nätterna. Så ser min vardag ut. Tar ett par bärs just nu och ska snart ta min Leponex, det gör susen. Är sjukskriven, vilket innebär att jag måste vara försiktig när jag går till systembolaget. Ingen får se mig.

Jag behöver min dagliga dos alkohol. Utan den kallsvettas jag och mår allmänt dåligt. Tänk om jag blir inlagd. Inga öl, ingen grogg. En nattmara utan like. Vi får hoppas att jag lyckas dupera vården. Aldrig att jag låter mig läggas in.

Detta är svårt sjuke herr X. Jag upplever en besvärlig period. Säpo jagar mig och FRA trakasserar mig. Jag blir aldrig lämnad ifred. Nu har även mina röster Jeff och Daniel kommit tillbaka. Jag vet inte vad jag ska göra för att få tyst i huvudet. Jag exploderar snart, känns det som.

Mina röster befaller mig att göra en massa saker, vissa helt ologiska, som att gå ut utan jacka och mössa, eller ta spårvagnen till Hageby och invänta rätt tidpunkt (vad nu den är) för att förhindra brott. Jag blir även tillsagd att stoppa på mig min Sabatier-kniv för att förstärka mitt argument. Funkar inte det delar jag ut det dödande hugget.

Några år på rättspsyk kan jag ta, jag har varit inlåst förut med restriktioner. Rekordet är åtta månader. Det är naturligtvis tråkigt att vara inlagd, knappt något att göra och även en knäck för självförtroendet, men jag fixar det.

Kraschar jag ska jag göra det med besked. Då kan ni läsa om mig i tidningar. Då ska jag uträtta stordåd. Vänta bara...

Länge leve Hizbolla! Länge leve den Palestinska Republiken! Ert land ska resa sig inom en snar framtid. Gör frihetshälsningen och gör den med stolthet. Ni är de rättrogna och skola övervinna era fiender. Ett fritt Palestina är en möjlighet. Ned med den semitiska fienden. Är du arab är du stolt. Du tolererar inga påhopp och inga lönnmord. I så fall reser sig mellanösterns tigrar och slår tillbaka med full kraft. Allah akhbar!

Mina jävla grannar trackar mig. De bultar i väggen och smäller i elementen. Ibland är de morse, ibland bara random dunkande. Ett budskap de för fram är att de ska döda mig. Vad göra? Jag har ringt polisen, men de säger åt mig att lägga på och kontakta sjukvården. Vadå? Det är ju inte mig det är fel på, det är mina fördömda grannar som borde ställas till svars.

Jag sover numera i hallen med min Mag-light som huvudkudde. Ett par rapp med den så har jag nog avskräckt inbrottstjuvar och bråkiga grannar. Ett visst mått av självförsvar är tillåtet. Jag siktar på halsen, vill krossa deras struphuvuden så de kvävs av sitt eget blod. Better you than me.

Jag har ringt störningsjouren också, men de är lierade med polisen och vägrar att ta itu med mitt enerverande störningsmoment. Jag måste själv ta saken i egna händer och jag tvekar inte att döda. De säger att jag har schizofreni, men det är dem som är sjuka. Jag vill bara ha lugn och ro.

Gör Sverige rent. Ut med allt slödder. Hata utan gräns drogsmugglare, langare, pedofiler, korrupta makthavare och våldtäktsmän. Vi är ett i grunden starkt folk, nu gäller det bara att enas under gemensam flagg och driva tillbaka packet. Jag kastar gärna första stenen.

Sveriges folk förtjänar lugn och ro och ett spirande hopp om en ljus framtid. Precis som på femtiotalet. Det enda bakslaget det årtiondet var när man lade ned planerna på svenska kärnvapen, men vi kan fortfarande skaffa oss det. Kunskapen finns kvar inom våra gränser.

Ett skyndsamt återinförande av dödsstraffet borde ligga högt på agendan. Det finns en rad brott som borde bestraffas med döden. De som icke kvalificerar sig till att tagas av daga borde spärras in på livstid och utföra hårt kroppsarbete. Låt brottslingarna jobba i skogen, eller utföra enklare sysslor bakom fängelsemurarna. De ska långsamt betala tillbaka.

Jag vill kunna lämna min lägenhet olåst. Jag önskar att mina barn får leka utan tillsyn på lekplatserna. Inte oroa mig för pederaster eller påtända narkomaner. Ett tryggt samhälle med tydliga gränser för vad som är acceptabelt och inte. Ett samhälle där den upplyste och handlingskraftige härskar. Inget slappt sosse-samhälle och ingen Moderat-dröm om ett USA i miniatyr. Ett enat Sverige i ett sammanhållet Norden. Om detta må jag drömma, kanske blir det till slut mer än en dröm.

Vad är verkligt, vad är fantasi? Gränsen har för mig suddats ut. Aldrig får jag vara ifred, det är röster och sublima budskap. Det är Säpo och ordningspolisen. Jag är jagad som ett kreatur.

Inte nog med det, hemliga agenter slåss om min gunst. Det rör sig om knektar från Interzone och Omicron, två rivaliserande organisationer. Kan de inte enrollera mig vill de göra slut på mig och det kommer att ske raffinerat. Skulle tro på långsam förgiftning, precis som Mossad gjorde mot Yassir Arafat.

Dessutom har jag fruktansvärd ångest. Medicinerar med benso, men måste ändå ut och gå för att göra av med energi. Att vara ute kan vara livsfarligt för mig, men ändå tvingas jag chansa. Oerhört jobbigt!

Nu har jag i alla fall försvårat för eventuella krypskyttar. Har fördragna gardiner och låg belysning och undviker att exponera mig i fönstren. Dessutom ser jag till att vara beväpnad när jag går ut. Mer kan jag inte göra och det är så frustrerande.