Upptäckte det eminenta bandet Venom tidigt åttiotal. Lyssnade inte på dem under en tioårsperiod, men så kom då CD-teknologin. Jag köpte raskt på mig deras skivor igen. Det var lite häftigt och upproriskt att lyssna på deras många gånger vansinnigt hårda, punkinspirerade (Motörhead lånade de friskt av också) toner. Inga höjdare som musiker, men skriva låtar kunde dem. Lite punkmentalitet. Alla kan.

Gick på stan och glänste i t-shirtar med Satansmotiv, det gick så långt att jag började intressera mig för tro. Tro på Satan och tro på Gud. Det blev mer än bara musiken, det var mitt sätt att hitta min identitet. En mycket dum väg att ta, inser jag nu. Ett noll till Hin Håle.

Frågan är: Kan jag ha förargat Gud? Venom var så klart inga Satanister, det var business och bandet tjänade multum. Men jag var kanske 13 år när jag köpte min första skiva med dem. Jag visste inte bättre. Detta kan jag tänka på ibland, jag hoppas Gud har överseende med en vilsen tonårssjäl.