Är hyperstressad med ångest. Då kommer Jeff & Daniel tillbaka. Mina fördömda röster. Jag måste röra på mig ständigt (skriver dessa rader stående), men inte ens det går problemfritt. Försvarsmakten har förskansat sig tvärs över gatan och avlyssnar mig, samtidigt som de skickar mikrovågor min väg. Förbannade knektar!

När tiden är mogen ska jag X mig. Jag har en diger samling X och vet hur de ska användas. "Swoosh" över halsen och se X spruta. Jag slår inte till först dock, eftersom De har trakasserat mig en längre tid. Jag ska få min hämnd.

Dessa rader är menade att betraktas som ett skämt. Käftsmällen uppmanar inte till våld.

Detta är en bedrövad Herr X. Efter 20 trogna år på jobbet är det slut. Det blev en brysk spark i baken och ut i en oviss tillvaro som arbetslös. Jag jobbade hårt och flitigt i många år, men sedan fick jag min jävliga diagnos. Då förändrades allt. Cheferna blev avogt inställda till mig och gjorde tidigt klart att de ville ha bort mig...och så blev det.

Jag försökte kämpa på så gott det gick. Men hjärnan var inte riktigt med på noterna alla gånger, fast jag tycker att jag fortfarande kunde göra ett fullgott jobb, men idioterna till "chefer" tyckte annorlunda. Nu är frågan, ska jag ta med mig en tårta eller en åskkäpp till jobbet på fredag (min sista dag).

De enda två fördelarna med att vara arbetslös är sovmorgon och mer tid över för Käftsmällen. Alltid något.