Nu är det skarpt läge. Oron har mig i sitt grepp och jag har svårt att sitta still. Med risk att bli nedslagen och rånad måste jag ut, ut, ut... Har gått fötterna ömma idag, men jag fixar inte att vara hemma. Ett förstadium till ångest upplever jag. Jag är inte där än, men detta är jobbigt nog. Denna känsla har tidigare drivit mig nära självmord, med inläggning och övervakning som följd. Jag vill inte trilla dit igen. Kanske kan jag nå en kompromiss: gå runt i lägenheten och kedjeröka. Jag har sovit länge idag, så förnyad sömn kan jag glömma. Kanske är jag offer för ett djävulskt experiment. Hur långt kan man plåga en människa innan en våldsam reaktion kommer? Jag vill inte spela med, jag vill bli lämnad ifred.