Tja, alla goa läsare. Detta är Anna-Fia som e tebax. Det är partaj i min stad, alla traktens bögar är här. Det handlar om Spring pride och syftar till att hylla alla sköna flator o bögar. Bussarna har flaggor o ja har en flagga. Detta är femte gången festen äger rum i E-tuna och den är den hitills besta. Jag diggar bögar, de får järna kenna på mina bröst, de vill bara kolla bh:n och tuttarnas fasthet. Detta är upp värmningen till gay pride i Stock holm. Då kommer ja att va där. Bögar vet hur man festar. Vi hörs!

Vi såg en underlig skapelse kallad Frame of mind idag. Jag har sökt på imdb utan att hitta den, så kanske minns jag filmtiteln felaktigt. Nåväl, den handlade om en man i Los Angeles som tror sig spela huvudrollen i filmen om hans liv. Han pratar ständigt med sin inbillade publik och hamnar därför hos en kvinnlig psykolog (eller vad hon nu betitlades). Han får för sig att de två ska komma att ha en kärleksaffär. I en av rollerna ser vi Peter Stormare, som en mystisk man med en röd gitarr på ryggen. Jag blir inte klok på herr Stormare, tycker ofta han spelar över, så även i denna film. Nej, den hade jag klarat mig utan att se. Två Zyprexa av fem. Helt klart underkänd.

Nu blev det en ny förlust för IFK Norrköping. Jag hade höga förväntningar på laget inför säsongen, men de har kommit på skam. Storstryk mot mediokra Örebro SK, då förtjänar man inte att vara i Allsvenskan. Sparka tränaren, straffa spelarna och byt ut styrelsemedlemmarna. En ändring måste till och helst innan man möter Häcken i nästa omgång. Man riskera att göra som sist man var på besök i högsta serien: ramla ut med buller och bång. Jag kräver en uppryckning, så här får det inte gå till.

Jag följde med min virriga fru Phain till Norrköping. Det var en träff för små thailändskor som gift sig med svenskar. Hela skiten tog ett par timmar och jag följde med för att se till att min fru höll sig i skinnet.

En lokal hade hyrts och det serverades kryddig thailänsk sörja till alla besökare. Som tur är hade jag med mig min plunta att skölja ned skiten med. Phain samtalade på sitt lustiga språk och jag blev tvingad att vrida om hennes arm för att få reda på om hon snackade skit om mig.

Visst är de läckra, de små liven. Små, men uppnosiga bröst och näpna stjärtar. Jag slog mig i slang med en man och han berättade att han var inne på sin tredje fru. Behagar de honom inte, skickar han tillbaka dem till sitt soliga helvete. Mycket intressant och kanske något att ta efter om Phain trilskas.

Min tokiga fru skrattade och stojade och jag förstod att hon hade trevligt. Annars bor hon mest i min källare, förutom när hon ska duscha mig eller laga mat. Jag är en omtänksam make. Jag lovade henne till och med att få ha telefonkontakt med övriga luder. Jag börjar bli blödig.

Nu är vi tillbaka i Motala och Phain vilar på sin madrass, medans jag dricker punsch. Det gäller att visa vem som bestämmer, utan att vara drakonisk. Det har jag lyckats med.

MVH/Arg Motala-bo

Det blev spanskt idag när filmklubben träffades, nämligen "Pans labyrint". Den utspelar sig i Spanien 1944 och handlar om en liten flicka som tar sin tillflykt till en fantasivärld. Hennes mamma är gravid och fadern en sliskig fascist. Samtidigt stryker motståndsrörelsen omkring i trakterna. En skaplig historia rakt igenom och inte alls bortkastad tid att se den. Jag ger den tre Zyprexa av fem möjliga.

Tjena, Hasse är tillbaks. Söp lite igår och stapplade isäng tidigt. Nu har jag vaknat och trots att det är tidig morgon har jag knäckt mina första öl. Det är så härligt att ta sig ett järn på morgonkvisten. Dryga två timmar tills systembolaget öppnar är det också och jag kommer att hänga på låset. Det blir tolv burkar Bellman i vanlig ordning. Vi hörs!

Att insjukna med svår psykisk sjukdom har inte bara varit negativt för mig. Dels blev jag av med fördomarna jag hade och dels har jag fått nya vänner. Jag trodde som de flesta andra att schizofrena personer hade olika personligheter och att de var farliga och satt på mentalsjukhus. Första gången jag var inlagd var ett enda kaos till en början, men när medicinerna började verka lugnade det ner sig något. Dock var jag konstant rädd. Jag låg på PIVA (psykiatriska intensivvårdsavdelningen) och var skraj för medpatienterna, men det gick snart över. De visade sig vara reko och inte alls rabiata våldsverkare.

Jag umgås frekvent med två före detta medpatienter och de är världens snällaste. Den ena har samma diagnos som jag och den andra...tja, någon slags personlighetsstörning. Den ena har lite svårt med folk, så vi är mest hemma hos honom. Jag brukar ta någon öl och han dricker läskeblask, sedan ser vi på film, eller bara samtalar. Den andra killen är sportintresserad, så vi ser en hel del fotboll.

Med mina nyfunna vänner känner man sig aldrig obekväm. Jag kan få ångestattacker eller plågas av röster och de förstår. Det blir inte så dramatiskt i deras sällskap. De har varit där själva. Hade jag inte blivit sjuk hade jag aldrig träffat dem. Tillsammans hjälps vi åt och sporrar varandra. De är riktiga vänner.

Hammarby besegrade Åtvid med klara två noll, efter att Maic Sema smällt in båda målen. Det är med blandade känslor vi summerar matchen. Vissa av oss är ju svaga för Hammarby, men samtidigt är det kul med bra lag från mindre orter. Åtvidaberg är ju en riktig klassiker. Drömmen vore om båda gick upp i Allsvenskan och det ser lovande ut, även om säsongen fortfarande är i sin linda.