Hade boendestöd idag. Kanske har jag verkat hotfull eller labil, för kvinnan som kom till mig hade sällskap av en man modell större. Genast gnällde kärringen om att det luktade unket hos mig och jag tvingades göra korsdrag. Sedan brakade regnet loss och det blev blött innanför fönstren. Jag stängde och torkade upp vätan, men när jag vände ryggen till öppnade kärringen fönstren igen. Sedan tvingades jag slita hund. Jag skurade toaletten och handfatet, dammsög och svabbade. Jag blev riktigt svett och tvingade till mig en välförtjänt rökpaus.

Då började hon mässa om att jag aldrig besöker "Bergsvillan", en sommaröppen träffpunkt för psykpatienter i Norrköping. Jag gillar inte att umgås med (andra) stollar, därför håller jag mig borta. Man blir fan behandlad som sinnesslö av personalen och det klarar jag mig utan.

De stannade hos mig i dryga timmen och det kändes som en smärre evighet. Så fort de gick kastade jag mig på sängen för en stunds vila. Idioterna låter mig inte ens göra det utan att försöka framkalla skuldkänslor hos mig. Därför har de börjat komma till mig om morgnarna. Jag sover fan hur mycket jag vill.

Nästa gång det plingar på dörren ska min hand graciöst greppa en morakniv. Jag gör inga utfall mot personalen, det är endast en befogad maktdemonstration från min sida. Det är en sak att bli hunsad på psyket, men i min lägenhet är det för böfvelen jag som bestämmer. Vill jag ligga i sängen och onanera hela dagen gör jag det. Ingen hispig "kommunkärring" ska tro att hon kan hunsa mig.

Jag slog upp tidningen imorse och scannade snabbt av förstasidan. Helt plötsligt såg jag orden "Burger King" skrivna. Vad var nu detta? Jo, efter flera års frånvaro ska denna snabbmatskedja åter etablera sig i Norrköping. Inte var det väl första april? När jag läst igenom den korta, men koncisa texten gjorde mitt hjärta glädjesprång. Det var sannt. Återigen ska mina smaklökar få fröjdas av en maffig Whopper. Återigen bjuds de läckraste hamburgarna världen skådat ut till försäljning. Jag blev så glad att jag öppnade en öl. En stad utan Burger King är ingen riktig stad. Räkna med att jag blir stammis.

Jag har låtit skägget växa sedan i maj månad. Nu närmar vi oss slutet på juli, så ni kan nog tänka er hur jag ser ut. Ett vildvuxet och gråsprängt skägg från öra till öra. Jag får en del gliringar från vänner, men det bjussar jag på. När jag ser mig i spegeln ryggar jag tillbaka, är detta verkligen jag? Nåväl, imorgon är det slut på rollen som tomtefar mitt i sommaren. Syrran (som tröttnat på mitt bestialiska utseende) har köpt en trimmer till mig. Jag ska hämta den tidig morgon och räknar med ett antal timmar i badrummet. Att kapa mina vassa skäggstrån låter sig inte göras i brådrasket. Tänk om maskinen inte biter på mitt mäktiga skägg? Jag kommer att se ut som Rip van Winkle på steroider. Vi får se vem som vinner, skägget eller jag.