Föga förvånande utsågs Norrköping idag till Sveriges bästa stad, alla kategorier. Staden som gav oss Tor Isedal, IFK Norrköping, Tore Keller och Klacken Persson. Jag är inte förvånad, men inte destomindre stolt. Jag byter inte favoritort för allt smör i Småland. Norrköping, för tjyven.

Tänk er en vanlig natt. Jag sover hårt i min säng, lyckligt ovetandes om regimens senaste fula tilltag. De har smetat in taklampan i sovrummet med gift, vilket sakta letar sig nedåt. Sover jag sedan på rygg kan de lyckas med sitt ruttna knep. Dripp-dropp, giftet faller ned. Det landar i ansiktet och banar väg mot munnen. Väl där är deras uppdrag en succé. Jag förgiftas i sömen utan att kunna kämpa emot.

Detta gift tror jag inte är dödligt. Ville regimen döda mig hade de redan gjort sig av med mig. Nej, de har andra planer. Jag ska skadas, så att jag ska komma krypandes till dem och be om nåd på mina bara knän. Jag ska bli deras knähund.

Vid mina sinnens fulla bruk skulle jag aldrig arbeta för dem. Det har jag talat om för psykiatrin. Meddelandet gick nog fram, då jag misstänker att de är i maskopi. De har försökt skrämma mig tidigare, genom att punktmarkera mig. En dålig idé. Jag bara vinkade till Säpo-bilarna när jag var ute. De vet att jag är en mäktig fiende och vill ha mig på sin sida. Dock är jag redan enrollerad. Jag jobbar för Interzone. Jag tänker inte sitta på två stolar.

Jag har gjort en del polisanmälningar de senaste åren och alla har lagts ned utan vidare åtgärd. Ett mönster utkristalliserar sig. Jag är fågelfri, rättslös. Är det regimens mål att tvinga mig att göra deras smutsiga jobb kan de dra någonstans. Jag arbetar för en bättre värld. En värld där alla har rätt till ett drägligt liv. Inte arbeta för storfinansen. Därför är jag en fiende till Sveriges Moderatregim.