Jag har haft otur när jag ölsugen besökt ett skitigt uteställe kallat Skeppet, eller något liknande. Jag har blivit pardonlöst utkastad. Nåja, jag fick sista ordet. Stället ligger en trappa ned och nu i veckan upprepade jag min finurliga metod mot deras förtryck. Jag halade fram snorren och kissade i deras trapp. Det var inte lite heller, en fontän av det gula guldet. Kompisen höll utkik mot gatan, men hade vakterna kommit mot mig nedifrån hade jag åkt dit. Så skedde inte och jag tömde vällustigt blåsan. Blir jag dåligt behandlad slår jag tillbaka, tänk bara när en vän och jag kissade i brevlådan till en pizzeria... Vi hade tidigare blivit tillsagda att vara tystare av turken bakom disken. Vi tittade på varandra och smålog. Han skulle få tillbaka. Vi återvände efter stängningsdags och gjorde våra behov. Ett sista exempel är en annan turk som schasade ut mig från hans kiosk då jag var en aning berusad. Hoppas han gillar att tvätta dörren är allt jag säger. Jag glömmer aldrig, jag förlåter aldrig.

I'm sickened by the fact that The Proclaimers, a pisspoor band from Auchtermuchty, has become icons for fans of The Vermin, or Hibernian as they are often called. Check the table, it's nice redaing, with Hibs possibly facing relegation. Not a day too soon, I think last time was during the 90's. Unfortunately they bounced back, but that's ancient history. Sunshine on Leith? Well, you could use it.

Idag fick jag nog, jag gick till polisen. Brottet är systematiska trakasserier mot mig, genom att jag blir förföljd när jag är ute, att De stör min sömn genom att bulta i väggarna och att jag misstas av Säpo för att vara allierad med Ghadaffi.

Jag fick rätt snart tala med en civilanställd, en kvinna som verkade helt borta. Jag fick upprepa det jag sade ett par gånger innan hon började hamra på tangentbordet. Det är inga vardagsbrott jag utsatts för, de har politiska förtecken och borde tas med ett större allvar.

Jag gillade inte bemötandet, möjligen var kvinnan på något sätt inblandad. Ingen står över mina misstankar. Jag har sparat svaren på de polisanmälningar jag gjort de senaste åren och den traven växer sig hög. I alla fall har utredningen lagts ned.

Jag har jobbat och betalat skatt sedan jag var 18 och jag förtjänar hjälp när jag ber om den.Ska jag behöva ta lagen i egna händer? Jag skulle kunna beväpna mig och slå tillbaka, men det vill jag inte göra. Jag är fredlig, men behandlas jag som träck tar jag inte ansvar för följderna.

Idag är det årsdagen av bilolyckan som tog Ian Stuart's liv 1993. Jag minns det som igår, hur jag fick beskedet och hur jag tacklade det. Jag hade nyligen köpt sista skivan med honom (som jag trodde) och det var hårdrocksprojektet White Diamond.

Ian var ett musikaliskt geni. Han jobbade under svåra omständigheter och med en synnerligen begränsad budget, ändå åstakom han album och sånger av högsta klass. Han död uppmärksammades av skitkanalen MTV och ingen mindre än Lemmy från Motörhead beklagade hans död.

Jag kom först i kontakt med Skrewdriver på åttiotalet. Min syster och jag gjorde frekventa resor till Stockholm och det var i Gamla Stan jag fingrade på en skiva med svartvitt omslag. Titeln var "Hail the new dawn" och jag synade både fram- och baksidan en stund innan jag gjorde slag i saken och köpte den. Jag blev inte besviken.

Efter det blev jag en trogen kund hos Rock-O-Rama i Tyskland. De hade nämligen ett beställningsformulär bifogat skivan. Jag som mest lyssnat på The Beatles och en och annan punkgrupp innan blev överförtjust. Jag må ha lyssnat på andra grupper än Skrewdriver, men hela tiden återkom Ian's alster på skivspelaren.

Idag är det sällan jag lyssnar på Ian's musik, men jag har allt av honom på cd. Ingen kan ta ifrån mig att mitt musikaliska uppvaknande började med Skrewdriver. Ian har för alltid en plats i mitt hjärta. Det känns passande att en av låtarna på det album han spelade in kort före sin död hette "Time to die". Jag gråter en skvätt för en av de största artisterna någonsin. Hell Dig, Ian!