Jag läser data en gång i veckan. Vad ska jag med eventuella kunskaper till? Varför försöka bjuda till, varför bry sig? Jag är numera utestängd från arbetsmarknaden med litet eller inget hopp om att kunna komma tillbaka. Detta är dödsstöten för mig, det var ju ett riktigt jobb jag ville ha, ingen obetald halvtidstjänst där jag sopar golv.

I stunder som denna, när jag tänker över min framtid, blir jag så nedslagen. Jag inser att inget spelar någon roll längre. Allt är förgäves. Tänk som man svettades över prov i skolan, hur man pluggade engelskaglosor och hur glad man blev när man gjorde bra ifrån sig. Hade jag då känt till min ruttna framtid hade jag gått i sjön direkt.

Min framtid står klar för mig. Jag kommer att åldras, det är det enda som förändras. Förutom det kommer jag att fortsätta sitta på arslet som idag. Jag blir en bitter, ensam gubbe med usel pension som knappt kommer att räcka till kattmat. Tro fan att jag blir ledsen med sådan dystopisk framtid.

I'm currently crashing at Bob's and couldn't keep my fingers away from the keyboard. The Rampant Lion will face a Mickey-Mouse-team who's name I don't even know. With Craig Levein at the helm we can't lose. The gaffer's a modern day Hearts hero and will continue to prove his quality on the sideline. We might lose on enemy territory, but at home we'll give them the Auld Hampden Roar. Bigger men than our present day opposition have had their knees buckling and cried for mommy. We cannae lose.

Jag har innan min sjukdom bröt ut hållit en hög profil i min hemstad. Jag är lätt att minnas pg a mitt ovanliga namn, men även mina gärningar har gjort avtryck. Mitt kontaktnät var omfattande och jag hade vänner till höger och vänster.

En av mina bekanta var helikopterpilot och hennes man flygare även han. Nu avslöjar jag försvarshemligheter, men de har ett decennium minst på nacken, så det må vara förlåtet. Det störtade fler Gripen-plan än vad som kommit fram i media. Detta skulle ha kunnat äventyra hela projektet. Inget konstigt egentligen, i USA "trillade" planen ned likt flugor gasade med Radar, men ändå fortsatte flygningarna.

Min farbror var baschef på en flottilj och var med i Expressen i en nedrig artikel. Ända sedan dess har jag funderat på min hämnd mot denna överskattade skvallertidning. Tyvärr är farbror död idag, men min avsky för skvallerblaskan består.

En komisk incident inträffade under en valdag. Jag kom svajandes fram på min gamla cykel och hoppade atletiskt av, bara för att mötas av dåvarande partisekreteraren i regeringspartiet. Han såg mig och visslade en truddelutt i rockslaget. Jag hade "lobbat" mot honom på nätet och förmodligen var det signalen till Säpo, som kanske kröp i buskarna. Jag ignorerade honom och hade svårigheter att kväva mitt skratt. Han känner min mamma och hälsade till mig genom henne tidigare i år. Riktigt smickrande, faktiskt.

Som färsk inom psykiatrin pratade jag vitt och brett om mitt liv. Jag missade inga pikanta detaljer, jag berättade om allt. Först efteråt insåg jag att läkarklantarna trodde att jag fabulerade. Jag bytte då taktik och tog tillbaka det mesta. Jag fick höra hårresande anklagelser om påstådda lögner under en förhandling i Länsrätten. Bara för att idioten som ville ha mig på fortsatt tvångsvård själv hade ett dassigt och trist liv, trodde han att alla måste ha det.

Att bli anklagad för att ha paranoia och vanföreställningar är jobbigt. Extra jobbigt blir det när man bara berättar sanningen. Jag är inte världens mest spännande människa, men det jag har berättat om är sannt. Förbättras mitt mående är det jag som tar tag i mitt politiska arbete. Inget mindre än SOS: Samlingen för oberoende seloter. Än sträcker jag inte vapen.