Idag fick jag nog, jag gick till polisen. Brottet är systematiska trakasserier mot mig, genom att jag blir förföljd när jag är ute, att De stör min sömn genom att bulta i väggarna och att jag misstas av Säpo för att vara allierad med Ghadaffi.

Jag fick rätt snart tala med en civilanställd, en kvinna som verkade helt borta. Jag fick upprepa det jag sade ett par gånger innan hon började hamra på tangentbordet. Det är inga vardagsbrott jag utsatts för, de har politiska förtecken och borde tas med ett större allvar.

Jag gillade inte bemötandet, möjligen var kvinnan på något sätt inblandad. Ingen står över mina misstankar. Jag har sparat svaren på de polisanmälningar jag gjort de senaste åren och den traven växer sig hög. I alla fall har utredningen lagts ned.

Jag har jobbat och betalat skatt sedan jag var 18 och jag förtjänar hjälp när jag ber om den.Ska jag behöva ta lagen i egna händer? Jag skulle kunna beväpna mig och slå tillbaka, men det vill jag inte göra. Jag är fredlig, men behandlas jag som träck tar jag inte ansvar för följderna.

Idag är det årsdagen av bilolyckan som tog Ian Stuart's liv 1993. Jag minns det som igår, hur jag fick beskedet och hur jag tacklade det. Jag hade nyligen köpt sista skivan med honom (som jag trodde) och det var hårdrocksprojektet White Diamond.

Ian var ett musikaliskt geni. Han jobbade under svåra omständigheter och med en synnerligen begränsad budget, ändå åstakom han album och sånger av högsta klass. Han död uppmärksammades av skitkanalen MTV och ingen mindre än Lemmy från Motörhead beklagade hans död.

Jag kom först i kontakt med Skrewdriver på åttiotalet. Min syster och jag gjorde frekventa resor till Stockholm och det var i Gamla Stan jag fingrade på en skiva med svartvitt omslag. Titeln var "Hail the new dawn" och jag synade både fram- och baksidan en stund innan jag gjorde slag i saken och köpte den. Jag blev inte besviken.

Efter det blev jag en trogen kund hos Rock-O-Rama i Tyskland. De hade nämligen ett beställningsformulär bifogat skivan. Jag som mest lyssnat på The Beatles och en och annan punkgrupp innan blev överförtjust. Jag må ha lyssnat på andra grupper än Skrewdriver, men hela tiden återkom Ian's alster på skivspelaren.

Idag är det sällan jag lyssnar på Ian's musik, men jag har allt av honom på cd. Ingen kan ta ifrån mig att mitt musikaliska uppvaknande började med Skrewdriver. Ian har för alltid en plats i mitt hjärta. Det känns passande att en av låtarna på det album han spelade in kort före sin död hette "Time to die". Jag gråter en skvätt för en av de största artisterna någonsin. Hell Dig, Ian!

Festade hela gårdagen, det blev en skaplig blandning och allt dracks med lust. Kom hem runt halv fyra på morgonen. Jag tittade på sängen och tänkte efter. Nej, det blev istället en film på DVD:n och ytterligare alkohol. Vet inte när jag staplade i säng, men det var ljust ute. Jag fick ett antal timmars sömn och vaknade nu ikväll. Utvilad, harmonisk och... TÖRSTIG! Nu har jag druckit några öl och de borde slå till bra med tanke på att det var länge sedan jag åt något. Kvällen och natten kommer att gå i festandets tecken, är jag vaken vill jag vara full. Varför begränsa fyllan till helgerna?

Under onsdagen samlades filmälskare hos Ronny för att titta på ännu en film. Det blev en klassiker, "SA-mann Brand". Den har nästan åttio år på nacken, men det märktes inte, den håller än idag. Jag tittar på vilka filmer jag vill, det ska inte kräken till politiker kunna bestämma över. Filmen är ett avlägset eko från svunna och goda tider. Jag blev tårögd av att se den, den berörde mig så djupt. Oh, store Gud, varför föddes jag inte tidigt nittonhundratal? Håll gatan fri!

Var tyvärr och såg fiaskolaget Snoka på Parken. Tråkiga Gefle stod för motståndet och jag tänkte medan jag mumsade i mig korv att detta blir en lätt match. Hemma ska IFK slå de flesta. Drömmen om två raka segrar fanns där, men av den blev det intet. Lagen delade på poängen inför gäspande åskådare. Nu är hotet om degradering alltjämt levande. Jag är i besittning av träskalle, vilket betyder att jag kommer att närvara mot Häcken på söndag. Detta trots att jag idag inte orkar kolla in tabellen. Guldköping? Kanske inom en tioårsperiod, i år kämpar man för sin fortsatta existens i den högsta serien. Framåt kamrater!

Jag var ute och promenerade planlöst under dagen. Kände för att gå långt, så jag styrde stegen mot Navestad. Jag höll mig på utsidan av huskropparna, då området är ett av Sveriges värsta alla kategorier. När jag närmade mig Vrinneviskogen drog jag en lättnadens suck, jag blev varken rånad eller nedslagen.

Jag följde vägen mot Ensjön och snart dök den upp bland träden. Vid det här laget var jag en aning trött, så jag satte mig ned vid ett bord. Jag vet inte hur länge jag satt där, men det kan ha rört sig om en halvtimma. Då såg jag "den".

Ett starkt, pulserande ljus ackompanjerat av mindre blinkande diton drog till sig mina blickar. Vad var nu detta? Sakta, sakta sänkte sig ljusen mot vattenytan och rörde sig aningen närmare strandkanten. Då framträdde hela skrovet. Det var ett klassiskt ufo till formen, tefatsliknande i all sin prakt.

Jag satt som förstenad, jag hade inte sett ett ufo på bra länge. Typiskt att jag skulle göra det just idag, när jag lämnat kameran hemma. Nåja, minnet kommer att leva kvar.

Plötsligt gjorde farkosten halt, började snurra och försvann med vansinnig hastighet samma väg den kommit. Kvar satt jag med gapande mun. Jag satt kvar en bra stund, ifall farkosten skulle komma tillbaka, men icke.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig vid telefonen. Jag ringde ledargarnityret i Östergötland och naturligtvis UFO-Sverige. De trodde att det jag såg verkligen var ett ufo. Roligt, eftersom jag upplever dem som överdrivet skeptiska till fenomenet med besökande utomjordingar. Nu har jag en förträfflig historia att berätta på nästa möte.

For no apparent reason (other than the love of fitba and Hearts) I choose to remember William "Willie" Bauld. The man with many (six) names and an above and beyond good ball sence. As an Auld Reekie boy from birth he was destined to join Hearts and so he did. Wearing the maroon strip he helped the club win matches, titles and glory. In doing so he won a place in the heart of all muggins in Edinburgh. The team could use a man of your quality today, when we have to struggle to remain in the premiereship, rather than grapple for the title. They don't make 'em like they used to. Keep on with your "kickabout" in the heavens. In spirit you're beside me whenever I attend a home match.

Jag är ju lite svag för Terry Gilliam's filmer, han har en del under bältet. Ibland spårar han ur, men oftast är hans filmer njutbara. Den moderna klassikern Brazil avnjöts under natten och den är fröjd att se. Jonathan Pryce är perfekt i huvudrollen med sitt förträffliga minspel. Vidare ser vi världens roligaste man Michael Palin i en av rollerna, dock är det inte hans humoristiska sida vi får se här. Sedan är det kul att se Robert DeNiro i en biroll. Jag ger den fyra ölburkar av fem möjliga. Den tål att ses många gånger.