Då var det dags igen: Vården gjorde hembesök hos mig. Två bögar plingade på dörren och jag öppnade pliktskyldigast. De kom för att kontrollera att jag tog min jävla Clozapine och det gjorde jag, om än under protest. Inte fan spelar det någon roll, speciellt inte eftersom jag framkallar kräkningar. Jag är fortfarande en skarpsinnt dissident, det kan inte psykiatrin ändra på. En så formidabel fiende som mig har de inte råkat på förut. Jag fruktar ej döden, jag välkomnar den. Min vilja är stålhård, min fiendes dito är byggd av papp. Utses jag till fiende ska jag få mina antagonister att förgås i en flodvåg av hat. Jag kämpar intill döden.

Då var det dags igen, filmklubben laddade DVD:n med nästa alster. Det blev "Hans Westmar", en film inspirerad av Horst Wessel. Min kära far är döpt efter SA-kämpen som fegt mördades tidigt trettiotal och jag har således ett band till

vår saknade politiske soldat.

Det var inte lätt att leva i Tyskland under terrorbombningarna, men denna film andas framtidstro och optimism. Hade bara tuggummituggarna från USA lämnat Europa i fred hade vår kontinent blomstrat idag. Vi utmanade Sovjet och tog kriget till deras tröskel.

Läs på, lär om och öppna ditt sinne. Till och med min faster som var medlem i Bund Deutscher Mädel förkastar sitt arv och de kämpar i vår släkt som försvarade Europa. Ett starkt och enat Europa är garanten för fred och välstånd. Filmen då, kanske någon undrar. Den var förstklassig.

Jag har nu levt över fyra årtionden utan att ha åstakommit något. En förändring måste till och den ska bli radikal. Jag är ju politisk extremist i den mening att jag vill röra om i grytan och få till verklig förändring, inte bara byta sossestyre mot moderatdito.

Jag är i besittning av knivar, ett otympligt knogjärn och ett par batonger. Jag har tidigare "vårdats" på psykiatrisk klinik efter att mina mordplaner mot politiker kommit myndigheterna till kännedom. Jag har sonat mitt tankebrott, men planerna finns kvar.

Jag är älskad av ingen, men fruktad och hatad blir jag gärna. Om det krävs att jag spiller andras blod blir det vägen jag väljer. Jag skulle gärna vilja löpa amok redan imorgon och kanske ta tio personer med mig i döden, men jag väntar gärna och tar tiofalt antal mer med mig till helvetet. Jag har bidat min tid i årtionden och kan vänta ytterligare några år. Min hämnd kommer och den ska göra avtryck i vårt skitsamhälle. Jag har förkastat mina tidigare planer på att hänga mig. Blod ska flyta och inte bara mitt...

Nummer 36 av alltid intressanta Proletären har släppts i dagarna. "Tio år av terror" är huvudrubriken. Flera sidor tar upp USA:s terrorkrig och orsakerna till detsamma. Att läsa om övergrepp och imperialism får mig att bli ilsken. Sedan kan man läsa om Nepals maoistparti och mycket annat. Lägg en tjuga på denna tidskrift, du blir inte besviken.

Filmklubben såg en svartvit film under kvällen. Det blev "Kopf hoch, Johannes", en sevärd film från Tyskland. Den har åldrats likt en snoffsigt vin eller en dammig whiskyflaska. Att låta sig hänföras av den är som att bli avrunkad av en yppig puma. Skitfilmer görs på löpande band, bra filmer mer sällan. Tummen upp!

Jag flirtar vilt med tron på Satan som rättmätig Herre. Jag har gjort ett blodsoffer (skar mig i handen) och letat fram min gamla bok Necronomicon. Jag har även dammat av mina gamla Venom-skivor och brassar på i stereon. Jag förväntar mig kontakt och då kommer jag att kräva rikedomar och makt. Jag tar vad jag vill ha, sådan är den sanne satanisten. För övrigt har jag alltid varit misantrop och det passar bra i min nyfunna tro.

Har nyss vaknat efter en tids festande. Jag fick en riktig blackout tidig kväll efter att ha hivat i mig ett antal groggar. Sirppa stoppade en kudde under mitt huvud och slängde över mig en filt, där jag låg på hallgolvet. Nu ser jag till min förvåning att det är tidig morgon. Nåja, jag har aldrig låtit klockan bestämma om jag ska dricka eller ej. Det blir en titt i kylskåpet för att se om jag har några öl att dämpa de värsta skakningarna med. Ge mig ett par timmar och jag ska vara i form igen. Det vankas en ny fylla.

Jag tänker här lista de avdelningar inom psykiatrin som finns i Norrköping. Jag kan med stolthet berätta att jag vårdats på dem alla.

Avdelning 24

Otrevlig personal, de sitter mest och sladdrar i personalrummet, eller låser in sig på expeditionen. Korridoren är dock promenadvänlig. Svårt att påkalla uppmärksamhet när man vill ha extra nattmedicin. Underkänt.

Avdelning 25

Här har jag bara varit en gång. Den stora fördelen var att jag kände delar av mentalskötarna sedan tidigare. Pytteliten TV och obekväm soffa i TV-rummet. Korridoren lämpar sig väl att hasa omkring i. Med tvekan godkänt.

Avdelning 26

Snarlik 25:an, men trevligare kök. Även här kan man med fördel trava fram och tillbaka i korridoren som förbinder TV-rummet med matsalen. Ett antal spel finns, som man kan slå ihjäl någon timma med. Godkänt.

Avdelning 27

En toppenavdelning, vågar jag påstå. Den var för bra, därför lades den ned. Det kändes lyxigt att ha hela två korridorer att ragla fram igenom. Bra personal med extra kompetens för att vårda psykossjuka. Telefonhytt fanns för den snacksalige, vilorum med stereo likaså. Nära till naturen. Jag ger den ett MVG.

PIVA

Den beryktade hermetiskt tillslutna avdelningen som får Dachau att kännas hemtrevligt. Plus i kanten för enkelrum, men vilka rum sedan...Endast en säng med möjlighet att bälta patienterna. Det andra positiva var rökrummet, det enda existerande på hela sjukhuset, men man är tvungen att be personalen om eld. Synd att TV-hörnan ska behöva samsas med köket. Lite roligt med plasttallrikar och plastmuggar. Dem kan man inte dänga i huvudet på skötarna med önskat resultat. Får faktiskt godkänt. När man vårdas här är man oftast i för dåligt skick att bry sig.