Olé, olé, olé, hang the pope and the IRA! That's the chant tonight here in Montrose. We're a large number of loyalists from many walks of life meeting at Calum's for a few beers and crisps to go with them. We have one thing in common, we all swear allegiance to Britain and detest all hostile leftist groups and their silly attempts to divide us. All fenian acts to drag our country into a bloody civil war will go unanswered and without notice. At times like these I feel comfortable to fly Rangers' colours, as well as Hearts'. United under one banner, that's us. If we have to, we'll take the fight to Irish soil. Believe you me, we're a force to be reckoned with.

Fredag, fredag, fredag! Vårt gäng har supit hela dagen, är det fredag ska det märkas. Några av oss har kräkts, andra kissat på sig. Detta har inte stoppat oss, vi partajar vidare hela kvällen och natten. Sirppa surar eftersom ett tappert kämpande Finland fick se sig slaget på hemmaplan mot Sverige i EM-kvalet. Nåja, det är inget som en grogg inte kan bota. Nu ska jag fixa ännu en Black Russian. Vi hörs en annan gång.

Har ju länge haft problem med rösthallucinationer, men har vant mig. Vräker i mig 600 mg Clozapine om dagen för att komma tillrätta med schizofrenins positiva symptom och medicineringen funkar på allt...förutom rösterna. Visst, de är vänligare och en aning mer lågmälda, men fullt ut funkar inte tabletterna.

Nu får jag sinistra befallningar oavbrutet när jag slöar i sängen. Jag är både offer och utvald av gränsöverskridande organisationer. Jag är en viktig person och min uppgift är att bereda väg för Interzone snarast möjligt.

Häromdagen kunde jag inte stå emot, jag stoppade på mig en kniv och gick ut i staden. Jag letade efter förklädda agenter och fick syn på en tant med hund. "Det är hon, det är hon, det är hon" ekade D i mitt huvud. Jag tände en cigg och tänkte efter. Skulle jag stöta kniven i hennes kropp, eller skulle jag stålsätta mig och gå hem? Jag valde det senare och det är jag glad för.

Berättar jag om mina befallningar för vården vet jag hur det slutar. Jag har gjort det förr. Då satt jag i psykosenhetens lokaler och väntade på min tur att utöva så kallad konstterapi. En bister läkare kom fram till mig och drog med mig till ett litet rum. Där fick jag vänta en bra stund innan dörrarna öppnades. Där stod två fjolliga väktare och det blev en skyndsam resa till psykakuten med en spruta i rumpan som välkomstgåva.

Jag får tips, ledtrådar och information från framtiden, men jag har ännu inte lyckats tolka all denna information. Jag när en förhoppning att ta nästa steg, fullt ut förstå rösterna. Tills dess är jag en fara för allmänheten. Vem kan stå emot malande röster i längden? Inte jag i alla fall.