Eliten av Norrköpings psyksjuka träffas på fredagen för öldrickande, diskussioner och annat kul. Det är ingen vågad gissning att huvudämnet blir rymden, då de som träffas har det som stort intresse. Då socialbidragen ännu inte kommit blir det inga chips och kanske ingen starköl, då folköl är snällare mot plånboken. Detta ska dock inte lägga sordin på stämningen, det är väldokumenterade pratkvarnar som träffas.

Det blev en svidande förlust för folkets lag Hammarby IF mot nåt smålandslag tidigare ikväll. Man släppte in ett ganska vackert mål och mäktade inte med att göra något eget, då förlorar man matcher. Nu ser det mörkt ut, men än återstår två matcher. Hammarby i division ett? Kanske.

Fenomenet KKK har fascinerat mig en längre tid. De kämpar på trots sjunkande medlemsantal och konkurens från andra organisationer. De kör sitt race och struntar i vart vinden blåser. Eftersom jag har nära släkt i djupaste södern har jag fått intressant förstahandsinformation. Klanen är långt ifrån död och anordnar aktiviteter regelbundet.

Själv är jag inte kristen, inte troende överhuvudtaget, men många i Klanens upptagningsområde är djupt troende. Jag anser kristendomen vara en av orsakerna att det nordiska folket försvagats och är på väg mot förintelse. Detta gör att jag ryggar tillbaka när Klanen utövar sin mest kända sed, att tända ett stort kors.

Min syster med familj är inte på något sätt medlemmar i Klanen, men de hissar sydstatsflaggan regelbundet. Än finns det krut i södern. Jag må trollbindas av Klanen, men det betyder inte att jag sympatiserar med dem. Bodde jag i USA skulle jag nog vara politiskt inaktiv. Trots det kan jag inte undgå att imponeras av KKK. The south shall rise again...

Fy tusan, nu börjar kroppen säga ifrån. Det blev "kartongmat" ikväll, en minimal rätt man värmer i mikron. Det är allt jag ätit på ett par dagar. Igår blev det endast mackor. Jag tror bestämt jag ska panta burkar imorgon, har ju flera sopsäckar fulla. Jag måste få mat, det börjar kännas nästan lika viktigt som ölen.