Äntligen trillar pengarna in på kontot. Onsdagen blir dagen jag festar loss och det rejält. Jag är fri från åtaganden halv tre och då går jag förstås till systembolaget och fyller ett par kassar med ljuvlig öl. Väl hemma knäcker jag ett par, sedan ringer jag Bosse Rulltårta och gänget. Förhoppningsvis kan vi träffas som vi brukar göra när vi fått pengar. Ingen av oss arbetar i dagsläget, det innebär att vi kan kröka hela natten och det ska vi göra. Jag är så uppspelt och glad, jag har inte varit full på flera dagar. Skål, kamrater!

Hej i natten. Detta är en smått upprörd X, nyligen hemkommen från min senaste vända på psyket. Det hela började i fredags, då jag begav mig ut på stan med ugnsfolien i ett stadigt grepp. Jag ställde mig på stadens huvudgata, Drottninggatan och sträckte generöst ut en remsa till förbipasserande. Jag upplyste dem om regimens övervakning och erbjöd dem ett enkelt och många gånger tillräckligt skydd mot detta.

Konstigt nog var det ingen som nappade på idén (förutom en utländsk man som inte kunde svenska), så jag harklade mig och ropade ut mitt budskap högt och tydligt. Jag fick med det mesta, inklusive anledningen till Palmemordet och kände att jag inte gjorde detta förgäves. En upplyst människa är bättre än ingen.

Jag viftade frenetiskt med folien för ytterligare uppmärksamhet och nog fick jag den, fast inte av dem jag ville. Någon knackade mig på axeln och jag snodde runt och fann mig stirrandes två bistra polismän i ögonen. De frågade mig vad jag höll på med och jag förklarade lugnt och sakligt mitt motiv. Det skulle jag inte ha gjort, för de ledde mig till en väntande polisbil och blev inknuffad i baksätet.

De roffade åt sig min plånbok och började tjattra i radion. Jag tänkte att nu blir jag väl förd till Säpos lokaler i polishuset, men bilen åkte inte åt det hållet när den väl började rulla. När vi närmade oss Gamla Övägen hann jag tänka att vi var på väg till Vrinneviskogen där jag skulle komma att avrättas med ett nackskott. Strax därefter uppenbarade sig dock en välbekant syn: Stadens sjukhus och jag förstod var resan skulle sluta. Psyket.

Det blev den sedvanliga rutinen, en rutin jag känner allt för väl. Visitering, spruta i skinkan och lämnad ensam i ett kalt rum.Kanske ska jag vara tacksam att jag inte blev bältad (fastspännd i sängen) och att jag fick ett par mål mat, men att man inte kan informera allmänheten om statens övergrepp utan att bli inlåst överskuggar det lilla positiva med en inläggning.

Denna gång låg jag bara inne över helgen, sedan tvingades man släppa mig på fri fot. Nu är jag hemma igen och lika stridslysten som vanligt. Kampen för sanning och rättvisa fortsätter.

Se på fan, Åtvidaberg studsade genast tillbaka till allsvenskan, det hade jag inte trott. Man bortaslog GIF Sundsvall med uddamålet och kan således spela avslappnat i sista matchen. Jag unnar dem verkligen den här framgången. Det blir sköna derbyn mot IFK nästa säsong, lita på att jag kommer att vara där. Giffarna behöver inte hänga läpp, de lär slå Jönköpings Södra i sin sista match och således också ta klivet upp. Sedan får vi hoppas att Ängelholm samlar sig och ger Assyrianska på truten i kvalet och får spela i högsta serien för första gången. Det glöder om superettan.

Hej på er. Nu har jag varit hos Nils-Erik och blivit fotograferad. Han har en nyinköpt kamera som fungerar utan filmrulle. Han kunde till och med få bilderna att dyka upp på datorskärmen kort efter fototillfället. Som tack bjöd jag på färska bullar, inköpta på Centrala bageriet, mitt favoritställe. Nils-Erik stod för kaffet och dukade även fram punschen till min glädje. Nu sitter jag här med en trave fotografier som jag håller på att signera så att armen ömmar. Dessa bjuder jag redan nu ut till försäljning för femtiolappen jämnt. Alla intäkter går till UFO-Motala, så ni gör inte bara en god gärning för vår sak, ni får även något att hänga på väggen. Kom igen nu och hör av er.

Sune