Det har blivit en trevlig vana att besöka mina vänner jag lärt känna genom psykosenheten, eller psykossektionen som det så fint har bytt namn till idag. Vi är tre galningar med smak för öl och invecklade diskussioner om rymden, UFO:s, konspirationsteorier och mycket mer. En kväll i deras sällskap tar slut alldeles för fort. I och med att vi alla nyligen fått pengar blir det riktig öl vi ska dricka, inget folkölsblask. Kanske löser vi cancerns gåta, inget är omöjligt när vi träffas.

Dessa sprättar till säkerhetspoliser. Hålla koll på spioner och terrorister klarar de inte av, men att terrorisera och trakassera oskyldiga medborgare fixar dem med lätthet. Själv vidtar jag mått och steg för att skydda mig så gått det går, bland annat med folie, men även genom att sprida ut sömnen över dygnet med en timma här och en timma där. På så vis blir det svårare att överrumpla mig och ta mig med garden nere.

Jag har även börjat med promenader, främst i närområdet, för att scanna av min del av staden. I byxlinningen har jag en prima kniv, vilken jag inte kommer att tveka att använda om skarpt läge uppstår. Vet fienden att du inte har något att förlora och är målmedveten och beslutsam kan de istället tveka och då har du övertaget.

Jag skrattar åt Säpo. Allt de lyckats med i sin envetna terror mot mig är att stämpla mig som psykiskt sjuk och fått mig tvångsvårdad ett par gånger. Det är allt. Antar att de lägger skattpengarna på flådiga bilar och McDonalds-besök. Jag är redo att gå i clinch med dem.