Är ju mer eller mindre uppvuxen med hårdrock, fast i perioder lyssnar jag väldigt sällan på det faktiskt. En annan fastnade ju tidigt för Kiss, men jag tror inte de avsiktligt spelade just hårdrock. Enligt min åsikt har de bara gjort två bra skivor i just den genren, nämligen "Creatures of the night" och "Lick it up", men de är å andra sidan väldigt bra. Min mamma hade en del med Led Zeppelin och visst, de har gjort en del bra låtar, men ofta tycker jag att de blir aningen pretensiösa.

Högst upp på min lista tronar Slayer. Ni får förlåta mig, men jag tycker faktiskt så. Den första skivan jag köpte med dem var "Hell awaits", sedan fick jag tag i debutskivan, vars namn jag har glömt. Helt okej musik, men deras bästa alster kom året efter andra fullängdaren. Jag talar naturligtvis om "Reign in blood". Att låta tonarmen falla ned på vaxet och höra de första tonerna komma ur högtalaren var magiskt. Hela skivan är som en fet käftsmäll, gasen i botten från början till slut. Jag återkommer till den ofta, trots att det gått runt 25 år sedan den släpptes. Jag köpte bara en till skiva med dem, så mycket av deras musik är jag inte bekant med, men jag tvivlar på att dem skulle ha kunnat överträffa sig själva. Kan man bli beroende av ett mästerverk? Självklart.

Vad gör hon idag, denna valkyria, denna gudinna? Jag har inte sett henne på kanske åtta år. I början efter att vi sade adjö var det kämpigt när jag insåg att vi förmodligen aldrig skulle bli ett par igen. Jag försökte göra vad jag kunde, jag vill påstå att jag var både romantisk och öppen för hennes behov och önskemål, men det hjälpte inte.

Ibland ögnar jag igenom tidningen för att se om hon träffat någon ny och fått barn med honom, men hitills har jag inte sett något. Fast ärligt talat, efter så många år borde jag släppa allt, men det är så svårt.

Nu är det sällan jag tänker på henne, men ibland kommer hon till mig i drömmarna. Hon kommer förmodligen alltid ha en plats i mig, oavsett tidens gång och eventuellt nya romantiska bekantskaper. En så stor kärlek kan aldrig riktigt dö. Jag vårdar minnet av vår tid tillsammans.

Äntligen trillar pengarna in på kontot. Onsdagen blir dagen jag festar loss och det rejält. Jag är fri från åtaganden halv tre och då går jag förstås till systembolaget och fyller ett par kassar med ljuvlig öl. Väl hemma knäcker jag ett par, sedan ringer jag Bosse Rulltårta och gänget. Förhoppningsvis kan vi träffas som vi brukar göra när vi fått pengar. Ingen av oss arbetar i dagsläget, det innebär att vi kan kröka hela natten och det ska vi göra. Jag är så uppspelt och glad, jag har inte varit full på flera dagar. Skål, kamrater!

Hej i natten. Detta är en smått upprörd X, nyligen hemkommen från min senaste vända på psyket. Det hela började i fredags, då jag begav mig ut på stan med ugnsfolien i ett stadigt grepp. Jag ställde mig på stadens huvudgata, Drottninggatan och sträckte generöst ut en remsa till förbipasserande. Jag upplyste dem om regimens övervakning och erbjöd dem ett enkelt och många gånger tillräckligt skydd mot detta.

Konstigt nog var det ingen som nappade på idén (förutom en utländsk man som inte kunde svenska), så jag harklade mig och ropade ut mitt budskap högt och tydligt. Jag fick med det mesta, inklusive anledningen till Palmemordet och kände att jag inte gjorde detta förgäves. En upplyst människa är bättre än ingen.

Jag viftade frenetiskt med folien för ytterligare uppmärksamhet och nog fick jag den, fast inte av dem jag ville. Någon knackade mig på axeln och jag snodde runt och fann mig stirrandes två bistra polismän i ögonen. De frågade mig vad jag höll på med och jag förklarade lugnt och sakligt mitt motiv. Det skulle jag inte ha gjort, för de ledde mig till en väntande polisbil och blev inknuffad i baksätet.

De roffade åt sig min plånbok och började tjattra i radion. Jag tänkte att nu blir jag väl förd till Säpos lokaler i polishuset, men bilen åkte inte åt det hållet när den väl började rulla. När vi närmade oss Gamla Övägen hann jag tänka att vi var på väg till Vrinneviskogen där jag skulle komma att avrättas med ett nackskott. Strax därefter uppenbarade sig dock en välbekant syn: Stadens sjukhus och jag förstod var resan skulle sluta. Psyket.

Det blev den sedvanliga rutinen, en rutin jag känner allt för väl. Visitering, spruta i skinkan och lämnad ensam i ett kalt rum.Kanske ska jag vara tacksam att jag inte blev bältad (fastspännd i sängen) och att jag fick ett par mål mat, men att man inte kan informera allmänheten om statens övergrepp utan att bli inlåst överskuggar det lilla positiva med en inläggning.

Denna gång låg jag bara inne över helgen, sedan tvingades man släppa mig på fri fot. Nu är jag hemma igen och lika stridslysten som vanligt. Kampen för sanning och rättvisa fortsätter.

Se på fan, Åtvidaberg studsade genast tillbaka till allsvenskan, det hade jag inte trott. Man bortaslog GIF Sundsvall med uddamålet och kan således spela avslappnat i sista matchen. Jag unnar dem verkligen den här framgången. Det blir sköna derbyn mot IFK nästa säsong, lita på att jag kommer att vara där. Giffarna behöver inte hänga läpp, de lär slå Jönköpings Södra i sin sista match och således också ta klivet upp. Sedan får vi hoppas att Ängelholm samlar sig och ger Assyrianska på truten i kvalet och får spela i högsta serien för första gången. Det glöder om superettan.

Hej på er. Nu har jag varit hos Nils-Erik och blivit fotograferad. Han har en nyinköpt kamera som fungerar utan filmrulle. Han kunde till och med få bilderna att dyka upp på datorskärmen kort efter fototillfället. Som tack bjöd jag på färska bullar, inköpta på Centrala bageriet, mitt favoritställe. Nils-Erik stod för kaffet och dukade även fram punschen till min glädje. Nu sitter jag här med en trave fotografier som jag håller på att signera så att armen ömmar. Dessa bjuder jag redan nu ut till försäljning för femtiolappen jämnt. Alla intäkter går till UFO-Motala, så ni gör inte bara en god gärning för vår sak, ni får även något att hänga på väggen. Kom igen nu och hör av er.

Sune

Det blev en trepoängare för allas vårt IFK Norrköping i söndagens match mot Elfsborg. Det var gästerna som hade mest boll, men IFK var effektiva. Ledningsmålet var vackert och följdes snart av tvåan. När Elfsborg reducerade i andra halvlek blev det nervigt, både på planen och på läktarna, men Snoka lyckades freda sitt mål resten av matchen. Nu ser det genast bra mycket ljusare ut för IFK. De ser ut att hålla sig kvar i Allsvenskan.

Käftsmällen har mottagit en rad kommentarer från en upprörd läsare. Vi har nu förstått vidden av Ditt hat och väljer att inte publicera fler på det temat. Inte förrän Ni inte omformulerar Eder, eller kommer med något nytt. Jag avskyr också politiker, men jag vill att alla försvinner, inte bara en enskild person. Hata på, för all del.