Jag har legat och grubblat en hel del, som vanligt. Tänkt på livet i stort och varför det ser ut som det gör. Jag har kommit fram till att vi lever om och om igen, för att kanske slutligen förenas med Herren.

Det liv jag lever nu är en parentes, frukten av mitt förra liv. Då fjärmade jag mig från Gud och syndade svårt, nu betalar jag priset. Jag är den jag är som straff och det är upp till mig att leva som man bör och åter närma mig Skaparen.

Ett liv helt utan bekymmer existerar dock inte, alla har sina plågor och besvär. Jag anser däremot att jag har det jobbigare än medelsvensson och tanken på ett liv utan psykisk sjukdom är kittlande. Då minsann skulle jag... Nja, kanske måste jag försöka även i detta liv. Fast jag har stora förhoppningar på nästa.