Blev krogen i helgen. Väl där drack jag mig till mod för att kunna närma mig en kvinna. Jag valde ut den absolut fulaste och kopplade på charmen. Det blev några öl och sedan hem till henne för könsumgänge. Det var trevligt de få minuter det varade. Gick hem med ett léende på läpparna. Även haggor har sina förtjänster.

Efter jobbet i dag blev det en sväng på stan och vem tror ni jag får se? Kärringen från helgen. Jag gjorde halt och vände på klacken. Aldrig att jag vill ha med henne att göra annat än i sängen. Kändes även en smula märkligt att jag kunde acceptera en så ful och dum satmara, fast jag skyller på fyllan.

Har tagit igen mig på sängen efter en hård helg. Öppnade sedan kylskåpet och hade 12 öl kvar. Finemang, då har jag så det räcker... trodde jag. Nu är det inte många kvar, så jag får gå till affären och köpa ett knippe folkisar. När törsten anländer kan jag dricka hur mycket som helst. Det är ett drygt jobb att vara alkoholist.

Var en sväng till kiosken jag inte var fin nog för att få handla i. Det var flera månader sedan jag blev utschasad, men jag har varken glömt eller förlåtit. Efter den kränkand incidenten gick jag direkt hem och beställde klistermärken på nätet. Jag fick flera buntar och de ligger och väntar på att bli uppsatta... och uppsatta har de blivit i stort antal. Senast i morse, ett saftigt märke mitt på dörren. Jag tror inte jag någonsin kommer att sluta, att jävlas är så roligt.

Jag har legat och grubblat en hel del, som vanligt. Tänkt på livet i stort och varför det ser ut som det gör. Jag har kommit fram till att vi lever om och om igen, för att kanske slutligen förenas med Herren.

Det liv jag lever nu är en parentes, frukten av mitt förra liv. Då fjärmade jag mig från Gud och syndade svårt, nu betalar jag priset. Jag är den jag är som straff och det är upp till mig att leva som man bör och åter närma mig Skaparen.

Ett liv helt utan bekymmer existerar dock inte, alla har sina plågor och besvär. Jag anser däremot att jag har det jobbigare än medelsvensson och tanken på ett liv utan psykisk sjukdom är kittlande. Då minsann skulle jag... Nja, kanske måste jag försöka även i detta liv. Fast jag har stora förhoppningar på nästa.

Det känns som det är dags att summera den dryga månad jag varit på mitt lilla snickeri. Här kommer omdömmen:

Andreas: Kverulant, dryg och har benhård tro på att han är normal. Han är värsta sortens psykfall. Dryg, dryg, dryg.

Peppe: Fläskig man med drag av sinnesslöhet. Prata annat än sport med honom och proppen går.

Allan, Morten, Leif och David: Förståndshandikappade med Teletubbies som största intresse.

X: Ett odiskutabelt geni. Har en iq på 161. Vad gör han på snickeriet?

Nu kanske ni förstår hur jag lider varje dag. Jag smittas sakta men säkert av "mupp-bacillen".

Jag var så fasligt törstig när jag vaknade. Tog ett par klunkar Jägermeister och stoppade ned fyra öl i en påse, sedan blev det raka spåret till jobbet. Med tanke på risken för upptäckt gömde jag påsen på gården. Jag gick dit tre vändor innan frukostrasten och hade således en kvar till senare. Där bedrog jag mig.

Chefen kom fram till mig i fikarummet och sniffade. "Är du berusad", vräkte han ur sig. Jag nekade, men vad hjälpte det. Jag blev tillsagd att avlägsna mig snarast. Lika bra det, jag kände ändå inte för att jobba. Behöver jag påpeka att jag stannade till på systembolaget innan jag gick hem? Nu är jag lite småberusad. Jag skippar jobbet i morgon med.

Vilken härlig förändring Malmö har gått igenom. Från att vara svenskt till att bli ett starkt fäste för mångkultur. Konstigt nog har mord blivit vardagsmat. Mona säger ju att mångkultur är vägen att gå, men varför allt våld? Jo, svensken är rasist in i märgen. Allt är vårt fel.

Svensken är stel, tråkig och dum. Allt vi gör är att fjanta oss runt midsommarstången. Därför behövs en motpol, ett eldigt alternativ och det har vi nu. Kanske måste dödsfall till för att underlätta för Monas drömsamhälle.

Jag känner mig själv och jag har som den rasist jag är samlat på mig Cyklon B med planer på massmord. Nu har jag dock öppnat ögonen. Sverige tillhör alla, fast inte svenskarna, dessa insnöade torrbollar. Jag kräfva upplösandet av Sverige som nation och ett skyndsamt namnbyte. "Norra Europas Smältdegel", kanske. Det kör vi på.

Då var det dags igen, ännu en medalj kommer att pryda mitt bröst. Det rör sig om Förtjänsttecknet i brons, vilken ges till mig eftersom jag hjälpt UFO-Sverige att gå igenom tusentals spännande bilder. I ca 30 procent av fallen fick vi ge oss, det rör sig förmodligen om utomjordingar.

Nu finns det inte mer plats på mitt bröst, jag får lägga medaljerna på hög. Fast när jag går ut tar jag på mig ett urval, de jag vill bära för stunden. Trots mina medaljer fick jag inte gå före i kön när jag handlade kakor på konditoriet. Ack, den dumma massan förstår inte hur viktig jag är.

Kom med i gemenskapen, öppna ditt sinne och jobba hårt. Då kanske även du föräras en medalj.

Arg Motalabo