Det tog över en timma att komma hem. En timmas väntan och skramlande på den så omhuldade spårvagnen. Den är obekväm och känslig för störningar och det fick jag sannerligen uppleva idag.

Gick från jobbet tjugo över ett och väntade, väntade, väntade... Till slut ringde en tant lokaltrafiken och frågade var minitricken tagit vägen. Urspårning, blev det korthuggna svaret. Se där, jag fick vatten på min kvarn. En buss kan inte spåra ur.

Ersättningsbuss kom, men vi blev utschasade där två linjer möter varandra. Sprang som Carl Lewis för att hinna med den väntande spårvagnen. Kling-klang, skrammel och stön, här kommer vi.

Allt sket sig sedan på Östra Promenaden. Vagnen rullade fram i krypfart och stannade sedan helt sonika. Jag höll mig lugn i kanske tio minuter, sedan brusade jag upp.

Jag satt längst bak och där fanns två "tågvärdar". Jag begärde att de skulle öppna dörrarna och släppa av oss. Jag hade ju öl som väntade och ville inte försmäkta i en rostig spårvagn. "Doo, det er for faaarligt" blev svaret från den ena värden.

Paniken växte, jag får ju ångest av att känna mig instängd. Som en skänk från ovan öppnades sedan dörrarna, efter vad som verkade vara en evighet. Så mycket för den lata tågvärdens bluff.

Jag var inte hemma förrän klockan tre och hamnade efter i mitt supschema direkt. Detta försöker jag nu ta igen. Jag har svept fyra öl. Ska till en kompis som bor längs linje tre, men aldrig att jag nyttjar lokaltrafiken. Jag går heroiskt de tjugo minuter det tar. Jag får väl ta en öl för varje kvarter jag klarar av. Öl kontra östgötatrafiken - ölen vinner elva gånger av tio.