Ångesten klöser i min själ. Vänjer mig aldrig, trots att jag är van vid den. Som tur är har jag fina piller jag fått av min psyk-doktor och de ska jag smälla i mig snart. Har även Theralen, men den sparar jag till senare. Inte roligt att knapra medicin varje dag, men är man galen så är man.

Jag skrädde inte orden i morse, jag stormade in till chefen och slog näven i bordet. Jag talade om för honom att jag inte accepterar att bli spionerad på och gav honom en chans att ringa Säpo och meddela att han lägger ned sin illassinnade spaning på mig. Han må få bra betalt, men vill han behålla hälsan måste han genast sluta. Jag finner mig inte i vad som helst.