Jag sitter och blir lite gråtmild så här på kvällen. Jag tänker på Muammar Gadaffi som så ofta. Han fick aldrig uppleva sin 70-årsdag och jag fick aldrig gratta honom. Världen har haft många stora ledare, frågan är om inte Gadaffi var störst av dem alla. Han utvecklade Libyen till ett paradis och nu är han själv i ett annat paradis, det hos Gud. Länge leve Papa Muammar, länge leve Libyen! Död åt de otrogna!

Varför envisas det svenska vädret med att vara rasistiskt? Halva året är det kallt och mörkt, en stor skillnad mot härliga Afrika. Idag är det snö på backen och riktigt kallt. Tänk om kylan får håret att ramla av skallen på alla afrikaner i Sverige, inte bra.

Den svarte mannen och kvinnan är skapt för tropiskt klimat och de lider svårt i sitt nya hemland Sverige. Jag gör mitt för att hjälpa till, jag fjärtar frekvent för att skynda på växthuseffekten.

Snö och kyla är töntigt och svenskt och allt svenskt är skit. Ser du en färgad person på stan, så krama om denne. Endast en dåraktig population kan ligga bakom det faktum att folk faktiskt lever och verkar så här långt norrut. Afrika, kontinenten där alla stora framsteg görs.

Vår Calum Stewart är i skrivande stund nyss framme i Glasgow, på Kerrydale Street. Han låter hälsa att han dricker öl på en krog i närheten av Celtic Park och är klädd i vinrött som sig bör när det är matchdags. Det är dags för Hearts att knäppa Celtic på näsan och ta med sig alla tre poäng hem till Gorgie. Ta en öl för mig också, Calum. Glorious Hearts.