Jag förespråkar en kompromisslös kommunism, en stark stat med folkets bästa som drivkraft. Handens arbetare är minst lika viktiga som arbetsköparens och dennes insats för nationen. Det måste till en auktoritär ledning för att styra skutan rätt och inte backa en millimeter, kommunismens kärna får inte solkas av borgerlig irrlära. Kommunismen i länder som Laos och Kuba är inte sann kommunism, en sann kommunist köpslår aldrig och tummar inte på moralen. Om borgarna måste skjutas av för att behålla stabiliteten spiller jag inga tårar.

I riksdagen finns idag Vänsterpartiet, en sorglig skara misslyckade individer i ett lika misslyckat parti. De har svikit alla sina forna ideal och har blivit PK uti fingerspetsarna. Det vurmas för bögar och feminism, för att nämna två exempel. Jag vill inte kriminalisera homosexualitet, men håll den inom hemmets fyra väggar. Vad är då feminism? Ett försök att splittra folket i "vi och dem". Båda könen behövs, men kvinnan bör uppmuntras att sköta hemmet och barnen. Mannen är genom sin fysiska styrka bättre lämpad för kroppsligt arbete, så enkelt är det.

Tyvärr är kommunismen i Sverige på dekis, det ser man när helst det vankas demonstrationer, eller ska vi säga kravaller? Undernärda knarkare, förvirrade invandrare och kvinnosakskvinnor. I ett stalinistiskt samhälle finns det bara en plats för dem och det är i ett arbetsläger. Där ska de få arbeta hårt och läras bli uppbyggliga medborgare. De ska ges rejält med mat och ha möjligheten att åter slussas in i samhället. Avrättningar är det inte tal om, det är bara något kommunismens motståndare fabulerar om.

Att styra ett land är ett hårt arbete och arbetar hårt, det är just vad kommunismens proselyter gör. Väck med gåsleverätarna från Östermalm och sätt dem i fysiskt arbete. Ett land styrt av karriärpolitiker korrumperas fortare än du kan säga "nackskott". Om bara alla arbetare förenar sig formar vi en gigantisk knytnäve, vilken slår hårt mot kapitalet. Rättning i ledet, framåt marsch!