Har haft lite kontakter med diverse rörelser. En gammal vän var partiledare och vi kom överens om att ta några öl tillsammans när han var i krokarna. Visst kom han ihåg mig, fattas bara, när jag kämpade på både fysiskt och ekonomiskt när det begav sig. Sedan la han ned sitt parti och jag blev lite sur att han inget sa, det var ju mig X han pratade med och jag är inte den som sladdrar.

Idag har jag haft förnyad kontakt med "rörelsen" via telefonen. Det var John Doe och efter att jag presenterat mig följde ett hjärtligt samtal. John är även han partiledare och vi snackade en del. Tyvärr hade jag dåliga nyheter, jag drar ned mitt stöd, men jag hoppas han förstod allvaret i min situation.

Dagar som denna saknar jag vänskapen och gemenskapen i kampen. Dock är jag numera psykiskt sjuk och har ringa att bidra med. Sedan skulle jag bli utfryst om min diagnos kom fram, bättre då att hålla sig på sin kant. Tänk när jag höll tal på stan, när jag delade ut flygblad, när jag satte upp klistermärken, när jag... Jag lever på minnena och knyter näven i byxfickan. Blir tiderna katastrofalt dåliga kanske mitt blod åter svallar. Hoppas kan man ju.