Generellt sett är Afrika ett svart helvete, med öken, korrumperat styre och vanskötta länder. Västvärlden har försökt hjälp kontinenten och dess folk i årtionden och har öst miljarder över dess länder utan framgång. Men visst finns det undantag.

Det glesbefolkade landet Libyen har blomstrat sedan sent sextiotal och har gjort ett fint jobb att hjälpa sin del av världen, bland annat med bevattning av ofruktbar jord, kompromisslös kamp mot förtryck och hårdnackat motstånd mot utsugning.

Man hade turen att ha ett starkt styre under Muammar Gaddafi, den bäste ledaren Afrika haft, förutom Ian Smith. Papa Muammar var auktoritär, men ingen despot. Han drev sin linje utan att darra på manschetten.

Hur många libyska "flyktingar" finns det i Sverige? Inte många. Hur många somaliska "flyktingar" finns det i Sverige? Lejonparten av detta lands fega stackare. Jämför progressiva Libyen med valfri stat i Afrika och det blir alltid till landets fördel. Vi får hoppas att CIA låter landet vara ifred och håller tummarna att landet åter får en stark ledare. Blir den framtida ledaren bara hälften så bra som Papa Muammar får vi vara glada. Libyen visar vägen.

Så har man slavat i verkstaden för sista gången på några dagar. Torsdagskvällen är här, kyl och köksgolv belamrade av burkar och flaskor och min aptit på rusdrycker är stor.

Detta blir min enda postning under ledigheten, ty jag är nödgad att ge kropp och hjärna sitt. Gråt inga tårar, där finns idioter som gärna skriver på bloggen, fast de istället kan festa. Önskar även Dig ett par sköna rus under den förlängda helgen.

MVH/Hasse Promille