Jag hänger ju en del med a-lagarna och de är ett skönt gäng. Roffa, Pelle Sjöman, Ante o hon den där slitna o lönnfeta damen, tror hon heter Pernilla.

Eftersom jag har slutat knega har jag börjat traska ned till stan på morgonkvisten, eller till Ria-byrån (heter det så?) om jag är ännu tidigare. Det är ett schysst ställe för missbrukare där man får gratis mat. Jag är ju ingen missbrukare, endast storkonsument, men käk utan att pröjsa tackar man ju inte nej till.

Tiden innan systembolaget öppnar är trevlig. Vi snackar och skämtar och vissa av oss har till och med planer för dagen, vilka redogörs in i minsta detalj. När klockan närmar sig tio dras vi som styrda av en högre makt till Drottninggatan där bolaget i innerstaden ligger. Man slänger förväntansfulla blickar på växelvis klockan och ingången till systembolaget.

Väl inne brukar jag nappa åt mig max sex öl, man vill ju inte att snuten ska komma på en med kanske det dubbla och sedan hälla ut allt. Liten ranson - drick, in och köp nytt, liten ranson - drick, in och köp nytt. Så håller det på.

Jag hade inget emot mina arbetskamrater på mitt sista (?) jobb, men de kan inte mäta sig med grabbarna (och de enstaka brudarna) på parkbänken. Inte ens om man gör i byxorna blir man hånad, de flyttar sig bara en bit bort, så fortsätter vi dricka. Skiter jag på mig någon dag kan någon annan göra det nästa.

Att själv kunna disponera (nästan) hela dygnet som jag behagar är härligt. Dock måste jag visa upp mig på arbetsförmedlingen, men jag har köpt en krycka (aj, aj, min dåliga rygg) så illusionen är total. När jag blir förtidspensionär är mitt liv fullbordat. Tänk om jag bara insett vansinnet med förvärvsarbete några årtionden tidigare, men bättre sent än aldrig. Skål på er, era jävla arbetsmyror.

Hälsningar Hasse