Konstapel Morten Andersson går snart i pension. Denna snut har sedan en tid jobbat med en yngling som nån slags lärare och förebild. Man kan bara hoppas att kollegan lär sig av honom, att man kan lösa situationer utan våld. Morten har haffat mig så många gånger att vi utvecklat en konstig sorts vänskap. Jag minns speciellt en jul då vi delade på en pizza i min cell. Kanske ses vi snart i en park, jag med flaskan mot munnen och han med surt bröd till änderna.