Frugan har fått göra sitt månatliga telefonsamtal till Thailand och efter att de fem minuterna var över vände hon sig léende mot mig. Hon hade goda nyheter att berätta.

Tydligen har hon en yngre bror, Songpadong-nånting och han ska ha fått ett arbete. Han sorterar kokosnötter hos en lokal distributör av denna frukt och kan snart kvittera ut sin första veckolön. Tänk att något så trivialt kan glädja en liten thailändare.

Nåväl, det är ju bra om min Phain är på gott humör, jag vill ju hennes bästa. Själv gick jag till barskåpet och hällde upp en whisky, det gör mig på gott humör.

Snuten tog mig när jag var på väg hem från en kompis i Klockaretorpet. Det blev några öl och timmarna gick. Kompisen däckade o jag fann ingen anledening att stanna kvar, speciellt inte eftersom han har tjej och hon gnällt på oss under kvällen. Typiskt tjejer att alltid gnälla.

Jag  tänkte ta spårvagnen hem, men gjorde misstaget att kliva på där framme och tror ni inte att chauffören var den där jobbiga araben? Jag har försökt tjyvåka förr och han hotade med ordningsmakten om jag inte klev av. Jävla fascist! Jag hade inget annat val än att gå hem.

Jag passade på att låna en flaska whisky från min sovande vän och smuttade lite på den för att få ork att traska vidare. Plötsligt fångades jag i ljuset av billyktor och snodde runt, bara för att stirra rakt på en grisbil. "Jasså, är det du nu igen", hörde jag ena snuten säga. Jag gav dem båda fingret, men orkade inte göra minsta motstånd när de knuffade in mig i baksätet.

Det blev cellen i några timmar, en välbekant rutin för mig. Fast det var kul att träffa Roffa, stationsbefälet. Vad vitt hans skägg har blivit. Jag sov hela tiden som inlåst och hade helst stannat kvar någon timma till, men regler är regler. Det enda besöket i fyllecellen gjort är att skapa förnyad törst hos mig. Vi ses väl utanför systembolaget fem i tio?