Det var idag dags att storhandla fikabröd, både till mig själv, frugan (en skorpa) och makarna Svensson, vilka skulle komma på besök. Jag hade 150 kronor på fickan och tänkte slå på stort och spendera hela summan på läckerheter.

Jag pekade på godsakerna och det blev tre princessbakelser. Sedan slank tre chockladbiskvier ned i påsen, men när jag frågade efter apelsinmazariner blev det stopp. "Vi har tyvärr inga sådana bakade idag" sa fru Johansson bakom disken. Vad var nu detta? Jag besöker konditoriet varje vecka och har aldrig gått besviken därifrån. Jag kände hur hjärtat började slå hårt och hur mina händer drogs ihop till knytnävar. Sådan här ilska hade jag inte kännt sedan 1:a maj då sossarna tågade genom staden.

Jag väste fram att jag istället ville ha tre mandelkubb, sedan greppade jag påsen och gick min väg utan att säga adjö. Min förtrytelse höll i sig hela vägen hem och jag tvingades ta ett par rejäla glas whisky för att lugna nerverna. Som tur var verkade Svenssons nöjda med det jag hade att bjuda på, men jag känner fortfarande ilska över hur jag behandlades.

Jag håller nu på att knåpa ihop en insändare till lokaltidningen där jag ställer allvarligt menade frågor till de styrande: Vill ni att Motala ska avfolkas? Ska inte ens invånarnas mest grundläggande behov kunna tillgodoses? Endast en stad i ett socialdemokratiskt järngrepp behandlar medborgarna hur illa den vill och kommer undan med det. Usch!

MVH/Arg Motala-bo

Har hållt mig ifrån drickat i flera timmar. Jag är en smula stolt, men fan vad det börjar bli jobbigt. Jag skulle vilja sova bort resten av kvällen, men jag har inte ro att ligga på sängen.

Jag har ångest som ett av symptomen på min psykiska sjukdom, nu får jag även ickepsykotisk ångest, vilket kan tillskrivas abstinensen. Som jag tjatat om förut kommer jag inte att bli nykter alkoholist, därtill är ruset mig allt för kärt, men det borde väl räcka med kanske tre fyllor i veckan?

Än så länge har jag läsk att dricka, men när den tar slut finns det starka doningar i köket. Jag tror där finns arton öl i kylskåpet och på golvet står en flaska whisky. Hade jag inte haft möjlighet att supa till hade det varit ännu jobbigare. Jag kan låta bli att dricka även fast jag skulle kunna, det borde väl betyda att jag inte är helt bortom räddning?

Jag har jobbiga tankar om liv och död och om alltings meningslöshet. Hon Maggan, varför var jag artig mot henne, varför snäste jag inte av henne närhelst hon irriterade mig? Nu är hon död. Varför ler jag falskt mot min granne och hejar, när denne kommer att vara död om några årtionden? Vad spelar det för roll vad man gör, vi ska alla dö. Väntar en fortsatt existens efter döden? Ska jag plocka fram den där vajern jag har liggandes i ett skåp och se efter här och nu?

Får jag inte frid i huvudet blir det bara grubbel, grubbel, grubbel. Bensodiazepiner skänker mig ingen njutning, jag blir bara trött och en smula initiativlös. Alkohol däremot... Jag kan inte minnas att jag blivit vare sig aggressiv eller ledsen när jag varit alkoholpåverkad. Alkohol är drogen för mig.

Nu har jag ca fem timmar kvar att uthärda, sedan hoppas jag att sömnen tar mig. Jag har bara Theralen att ta till för att få hjälp att förbli på sängen en hel natt, får väl dra i mig dubbel dos vid sänggåendet. Skulle jag trots allt trilla dit och ta några öl är det inte hela världen. Bakslag kommer, det är jag medveten om. Det frestar på att försöka bli normalkonsument av den kära/fördömda alkoholen.

Hälsningar från en skakig X