Idag var det dags att köpa russin, bröd och lite annat. Jag hade inte pratat om detta över telefonen, ändå var regimen förberedd och på hugget. Den enda jag delgivit mina planer var lilla Phain, men hon var i tryggt förvar i källaren, så att hon skulle ha huggit mig i ryggen var uteslutet.

Det var sannerligen löjeväckande att se de utplacerade agenterna, hur de efterapade vanligt folk på jakt efter skaffning. Jag trummade in ett budskap till venusianerna medelst flinka fingrar på höften och det blev ingen reaktion från agenterna. Då visste jag att jag hade övertaget. Låt dem flåsa mig i nacken, min pansarnäve krossar allt motstånd.

När jag så småningom hamnade vid kassan satt en bekant och mörk gosse där, jag kallar honom Abdullah. Jag fyrade av ett léende och sa: "Hello, you like Sweden, land of winter". Han blev så paff att jag tror han glömde att skrapa av döda hudceller från mina exponerade fingrar vid överlämnandet av kontanter.

Nu har jag allt jag behöver i matväg resten av året och jag kan skratta mig till sömns i veckor. Råkar jag på en Säpo-agent är det i mitt eget hem och då ska jag se till att denne teleporteras till Enceladus, den mest ogästvänliga månen Saturnus tvingas dras med. Jag exponerar mig dagligen, ändå har jag uppnått mogen ålder. Även lönnmördare har sina brister, det är jag ett levande bevis på.

MVH/Sune Andersson