Hej på er, kära läsare, detta är Nils-Erik. Jag måste tyvärr meddela att jag under förmiddagen skjutsade vår Sune Andersson till LiM, lasarettet i Motala. Jag tog min bil, en välbevarad Volvo, årsmodell 1980. Det enda problemet med den är visst rostangrepp runt hjulhusen. Handbromsen tog lite illa tidigare, men den lät jag reparera i somras. Lita på att den är en fröjd att köra.

Nåväl, på lasarettet hänvisade de oss till storstaden och Universitetssjukhuset i Linköping. Jag var nervös under hela resan, då Sune dreglade och pratade med en tydlig västgötsk dialekt. Det har han aldrig gjort tidigare, så jag förstod att han var illa däran.

Jag fick ned Sune i en stol i väntrummet på psykakuten och efter ca en timma blev han hämtad av två vitklädda figurer. De tog med sig min trogne gamle vän och jag hoppas de behandlar honom som det högdjur han är.

Nu får vi hålla tummarna att allt går bra, så att Sune snart blir utskriven och kan fira nyår som en fri man. Tyvärr står det i nuläget ett noll till socialdemokratin, men annat var inte att vänta, med den enorma maktapparat de har till sitt förfogande.

Dock kvarstår ett bekymmer, vad ska vi göra med hans fru? Jag har inte nyckel till Sunes hem, så jag kan bara hoppas att han lämnade källardörren öppen så att lilla Phain kan ta sig till skafferiet för lite mat. Jag får väl besöka Sune om ett par dar och reda ut det hela.

Sune på hispan, jag borde förstått att det skulle hända förr eller senare. Tills han åter är vid sina sunda vätskor är det jag som träder in som ledare. Ett oerhört ansvar vilar på mina axlar, men jag är redo att ta mig an utmaningen. Jag kommer att kalla till telefonkonferens imorgon, då ska alla regionsledare, sektionschefer och gruppbefäl få sina förhållningsorder. I nuläget råder krigstillstånd.

Hälsningar från Nils-Erik, vice ordförande i Motalas Intergalaktiska Råd

Här sitter jag i smutsiga kalsonger och skrynklig tröja. Svenska folket firar visst jul idag, men inte alla. Jag är en av dem som inte firar. Jag upplever nu ett inre lugn, en sinnesstämning jag alltför sällan uppnår, men det är på kemisk väg. Jag har dragit i mig min maxdos bensodiazepiner och till det har jag några öl.

Får jag bara lugn och ro sitter jag gärna ensam och ser tapeterna dansa, en schysst effekt av meducinen. Vem behöver TV då? Vidare har jag lite julmat, i form av några skivor skinka, så mig går det ingen nöd på. Att umgås med släkten är ingen höjdare, jag har min Jeff och min Daniel (mina mest framträdande röster) att prata med. Julfirande the schizophrenic way.

MVH/Herr X