Det var idag dags att storhandla fikabröd, både till mig själv, frugan (en skorpa) och makarna Svensson, vilka skulle komma på besök. Jag hade 150 kronor på fickan och tänkte slå på stort och spendera hela summan på läckerheter.

Jag pekade på godsakerna och det blev tre princessbakelser. Sedan slank tre chockladbiskvier ned i påsen, men när jag frågade efter apelsinmazariner blev det stopp. "Vi har tyvärr inga sådana bakade idag" sa fru Johansson bakom disken. Vad var nu detta? Jag besöker konditoriet varje vecka och har aldrig gått besviken därifrån. Jag kände hur hjärtat började slå hårt och hur mina händer drogs ihop till knytnävar. Sådan här ilska hade jag inte kännt sedan 1:a maj då sossarna tågade genom staden.

Jag väste fram att jag istället ville ha tre mandelkubb, sedan greppade jag påsen och gick min väg utan att säga adjö. Min förtrytelse höll i sig hela vägen hem och jag tvingades ta ett par rejäla glas whisky för att lugna nerverna. Som tur var verkade Svenssons nöjda med det jag hade att bjuda på, men jag känner fortfarande ilska över hur jag behandlades.

Jag håller nu på att knåpa ihop en insändare till lokaltidningen där jag ställer allvarligt menade frågor till de styrande: Vill ni att Motala ska avfolkas? Ska inte ens invånarnas mest grundläggande behov kunna tillgodoses? Endast en stad i ett socialdemokratiskt järngrepp behandlar medborgarna hur illa den vill och kommer undan med det. Usch!

MVH/Arg Motala-bo

Har hållt mig ifrån drickat i flera timmar. Jag är en smula stolt, men fan vad det börjar bli jobbigt. Jag skulle vilja sova bort resten av kvällen, men jag har inte ro att ligga på sängen.

Jag har ångest som ett av symptomen på min psykiska sjukdom, nu får jag även ickepsykotisk ångest, vilket kan tillskrivas abstinensen. Som jag tjatat om förut kommer jag inte att bli nykter alkoholist, därtill är ruset mig allt för kärt, men det borde väl räcka med kanske tre fyllor i veckan?

Än så länge har jag läsk att dricka, men när den tar slut finns det starka doningar i köket. Jag tror där finns arton öl i kylskåpet och på golvet står en flaska whisky. Hade jag inte haft möjlighet att supa till hade det varit ännu jobbigare. Jag kan låta bli att dricka även fast jag skulle kunna, det borde väl betyda att jag inte är helt bortom räddning?

Jag har jobbiga tankar om liv och död och om alltings meningslöshet. Hon Maggan, varför var jag artig mot henne, varför snäste jag inte av henne närhelst hon irriterade mig? Nu är hon död. Varför ler jag falskt mot min granne och hejar, när denne kommer att vara död om några årtionden? Vad spelar det för roll vad man gör, vi ska alla dö. Väntar en fortsatt existens efter döden? Ska jag plocka fram den där vajern jag har liggandes i ett skåp och se efter här och nu?

Får jag inte frid i huvudet blir det bara grubbel, grubbel, grubbel. Bensodiazepiner skänker mig ingen njutning, jag blir bara trött och en smula initiativlös. Alkohol däremot... Jag kan inte minnas att jag blivit vare sig aggressiv eller ledsen när jag varit alkoholpåverkad. Alkohol är drogen för mig.

Nu har jag ca fem timmar kvar att uthärda, sedan hoppas jag att sömnen tar mig. Jag har bara Theralen att ta till för att få hjälp att förbli på sängen en hel natt, får väl dra i mig dubbel dos vid sänggåendet. Skulle jag trots allt trilla dit och ta några öl är det inte hela världen. Bakslag kommer, det är jag medveten om. Det frestar på att försöka bli normalkonsument av den kära/fördömda alkoholen.

Hälsningar från en skakig X

Det var ju fördömt vad jobbet inkräktar på min fritid. Jag köpte ett par påsar öl på förmiddagen och resultatet av det är en fin berusning. Hur ska jag kunna sluta dricka i tid för att kunna ragla mot verkstaden tidig morgon? Blir det ens någon sömn inatt? Är jag ledig dagen efter ett rus är sömnen inga problem, då dricker jag mig medvetslös. Har jag förpliktelser, då minsann är jag inte det minsta trött under natten. Jag funderar på att ringa X, han sitter ju på en medicinskatt, så lite lugnande och några sömnisar borde han kunna bjuda på. Jag ryser vid tanken på att det är över en vecka kvar till julledigheten. Hur ska jag orka?

Jag erkänner, partiet SOS:s framgångar har varit marginella. Vi har pytsat in hundratals kronor till valfonden, delat ut flygblad och även hållit eldfängda tal i parker runt om i Norrköping. På sin höjd tycks vi ha skrämt duvor och förargat a-lagarna när de tagit frukostölen. Vår dröm om total seger lever dock kvar, men vägen dit är ingen motorväg, snarare en knixig kostig. Nåja, jag och resten av partiets stålhårda kärna anpassar oss, analyserar förutsättningarna och agerar så som situationen kräver.

SOS ombildas från parti till kamporganisation och detta redan under partidagarna kommande helg. Situationen är akut, med sossar som ogenerat visar sig på öppen gata, en regim som reflexmässigt tystar ned UFO-frågorna och medborgare som hellre är bräkande får än rytande lejon. En ideologiskt övertygad tropp kan slå hårt mot en numerärt överlägsen fiende och denna tropp existerar och går under beteckningen SOS.

Oavsett vad vi väljer att kalla oss, eller hur vi väljer att arbeta, kan du lita på oss att ständigt kämpa och ständigt ta kampen. Om där finnes endast en usurpator i Rosenbad är det allt som krävs för att vår kamp ska vara legitim. Att regera oinskränkt är vårt mål, hur vi når det är av underordnad betydelse.

MVH/Verkställande utskottet

Jag söker kvinnor i åldern 18 till 25 till ett fantastiskt experiment. Jag kommer att försöka teleportera en människa från sovrummet till soffan i vardagsrummet. Kanske är det just du som blir den utvalde och som kommer att bli omtalad världen över.

Du kommer att placeras på rygg i min dubbelsäng, varefter jag försätter mig i trans. Det är av största vikt att du är naken, då icke biologiskt material inte bör teleporteras, följderna kan bli katastrofala. Jag kommer att placera mina handflator på din kropp och röra dem fram och tillbaka över din hud, detta för att sätta dina celler i svängning. Sakta, men säkert, kommer effekten att gå på djupet och om mina teorier och beräkningar stämmer bör du inom tio minuter upplösas på atomnivå, bara för att ögonblicket senare "återsamlas" på min skinnsoffa.

Visst låter det spännande? För bara 200 kronor kan detta bli verklighet för dig. Skulle du vilja deltaga, men samtidigt känner viss oro, tillhandahåller jag starköl, vilket får dig att slappna av och deltaga med stor entusiasm. Efter år av förberedelser är jag så redo jag kan bli, nu behövs bara en ingrediens till: Du.

Jag har nyss pratat en lång stund med en medlem i Järna, jag kallar honom här för Roger. Han tog först kontakt med Södermanlands Grande Vesir Jerker från Katrineholm, men han insåg vidden av Rogers berättelse och hänvisade honom till mig.

Det var en uppskakad medlem jag fick på tråden och det faktum att han är synnerligen erfaren och en veteran inom rörelsen, med ett medlemskap som först löstes i början på åttiotalet, borgade för att han hade något utomordentligt att berätta.

Roger hade ätit en pizza under lördagskvällen och därefter lagt sig i soffan för att vila en stund. Sömnen tog honom, men även något/någon annan. Han vaknade under natten oförmögen att röra sig, samtidigt som vardagsrummet badade i ljus. Han försökte skrika, men inget ljud kom över hans läppar. Han berättade att han först misstänkte att något varit fel på pizzan, att det rörde sig om matförgiftning, men när han såg en grupp finlemmade objudna besökare i rummet gick sanningen upp för honom. Detta var en närkontakt, Rogers första på över tio år.

Roger leviterades och hans kläder drogs av med varsam hand. Sedan påbörjades en grundlig undersökning, alltför intim att gå in på i detalj. Jag nöjer mig med att säga att alla kroppsöppningar fick påhälsning och att viss smärta kvarstod i timmar efter fullbordat värv.

Roger minns tydligt att orden "vän" och "på återseende" ekade i hans huvud när han vaknade upp på morgonkvisten. Roger låter sig inte skrämmas i första taget och han var stridslysten, om än omtumlad, när det gick upp för honom vad han varit med om. Detta bräcker med god marginal hans möte med Hasse Tellemar 1979, hälsar han.

Vi är endast obetydligt kvalster, om än med god potential att utvecklas, för de långväga besökarna. Vi får finna oss i att inte tillåtas ta plats i deras kosmiska herrum och läppja konjak och diskutera livets mening. Med detta sagt manar jag till förkovran och fortsatt nyfikenhet. Vi har mycket att lära av de fantastiska stunder vi får med utomjordingarna. Nu var det Rogers tur, i morgon kanske din.

MVH/Generalfältmarskalk Sune Andersson

Det har blivit populärt att ogenerat tigga pengar på stadens gator. Det är inga skröpliga fattigpensionärer det rör sig om, det är främmande banditer som drygar ut ekonomin med sitt aggressiva betende.

Häromdagen räknade jag till fyra filurer som satt på knä och försökte se eländiga ut. De såg misstänkt zigenska ut, i vilket fall som helst har de inget i Sverige att göra. Jag fick ögonkontakt med ett par stycken när jag gick förbi och de gnydde med stor inlevelse.

En svartmuskig varelse av kvinnokön hade knölats ned i rullstol och placerats bredvid en bankomat. Jag tog själv ut pängar där, men att ge denna lycksökare en endaste krona föresvävade mig aldrig. Jag delar gärna med mig till svenskar som har det svårt, men att göda främlingar ger dem bara uppmuntran att fortsätta tigga.

Jag hoppas att alla tänkande människor håller i plånboken och inte låter sig luras av krokodiltårar. Lätta inte på börsen när en tandlös bandit grinar mot dig, har du ett behov av att hjälpa till finns det folkkamrater att stödja. Jag kan dock göra ett undantag, jag betalar gärna en enkel biljett hem till främlingarnas hemländer om de lovar att aldrig mer återvända. Jag är gammal nog att ha upplevt ett svenskt Sverige och det skulle jag gärna uppleva igen innan jag dör. Innan det blir verklighet slänger jag hellre en hundralapp i närmsta avloppsbrunn än ger den till en zigenare.

Du har läst en text från SFKO

Jag har nu kommit hem från kvällens kalas, ett utsökt julbord med mitt "jobb". Jag har terapi fyra dagar i veckan och hela gänget (tio pers) var samlat och vräkte i sig av läckerheterna. Naturligtvis hade jag laddat hemma med öl, då ett rus sätter guldkant på vilken aktivitet som helst, denna kväll var inget undantag.

Snapsen var billig, inte ens 70 kronor för en sexa, så jag hade ingen ursäkt att inte bli vrålfull. Så blev det och jag fick ledas till bilen av chefen när vi skulle hem. Tyvärr fick jag inte skjuts ända hem, jag ställdes inför en plågsam promenad på kanske femtio meter. Nåja, det gick vägen även fast jag fick ta en tupplur i en busskur efter halva vägen.

Det blev en stund på sängen direkt efter hemkomsten och det ledde tyvärr till att ruset klingade av. Nu är jag dock pigg och törstig och har påbörjat arbetet med att ta mig till förnyat höga promillehalter. Jag har kylskåpet fullproppat med ölburkar och dessa ska ligga tomma på golvet runt min favoritfåtölj innan jag ger mig för idag. Vilken härlig inledning på helgen.