Det är dags att hoppa in i karetan och åka till Finspång. Där väntar ett möte med ortens Intergalaktiska Råd och lita på att storslagna beslut kommer att fattas. Naturligtvis tar jag på mig min sobra uniform och nålar fast ett urval av de medaljer jag samlat på mig.

Vi har ett gott samarbete, men visst finns där en rivalitet, dock en sund sådan. Finspångs Intergalaktiska Råd jobbar mycket i det tysta, medan UFO-Östergötland är mer öppna och önskar stadigt öka medlemsantalet. Därmed får vi tumma en smula på elittänkandet, men det kan vi leva med så länge som ledningen är ideologiskt övertygad.

Vi ska diskutera frågor vitala för solsystemets fortsatt goda samarbete. Ofrivilliga ombordtagningar på rymdskepp måste få ett slut, sedan kommer vi att kräva förvarning när t ex marsianer planerar att besöka oss. Inget konstigt och inget som inte går att lösa.

Jag är säker på att kvällen kommer att bli mycket lyckad, så säker att jag tar med mig en vetekrans att bjuda på. Snokande socialdemokrater kommer dock att bli besvikna, möteslokalen är säkrad vad gäller attacker från fientliga strålvapen. Det är i Finspång det händer och det ikväll.

MVH/Ordförande Sune

Jag har inte tagit mitt antipsykotikum Clozapine på kanske en vecka. Jag är helt frisk och därmed tar det emot att droga ned sig och bli ett dreglande vrak. Ökad salivering är den vanligaste och lindrigaste biverkningen och den klarar jag mig utan.

Jag kommer att fortsätta hämta ut medicinen som jag ska varannan vecka, men den går rätt ned i soporna. Hämtar jag den inte ringer larmet på psykossektionen och då kan det bli tvångsvård. På ett sätt är man omyndigförklarad när man väl hamnat i psykiatrins garn, jävligt irriterande.

Jag väljer att dricka öl istället, inte ligga utslagen på sängen i medicindimma. Speciellt inte under semestern, då vill man ju njuta. Jag är friskare än den genomsnittliga mentalskötaren, jag har en skarpare hjärna än alla läkare jag haft oturen att träffa. Det går ju så bra utan piller, det var väl det jag trodde.