Nu är jag hemma efter ett besök på en pub med inriktning på sport. Fick se en rätt dålig match, men det blev vinst för Snoka, alltid något. Nu väntar jag på lottningen till nästa kvalomgång i spelet ute i Europa. Det vimlar av knaslag jag knappt hört talas om, så man kanske ska hoppas på ett sådant. Full är jag då rakt inte, man ska inte göda giriga pubägare mer än nöden kräver. Måste väl snart lägga mig, men ett par slurkar whisky tar jag till mitt favoritlags ära, det hinner jag med. En blå blaffa till stjärna på bröstet ska det va'.

Det blir att gå till puben för att se IFK Norrköping ta sig vidare i kvalet till Europa League. Puben jag går till är svenskägd, så jag kan med gott samvete spendera några hundringar på dryck där. Jag måste gå på lokal, för matchen visas endast på en betalkanal. AIK går minsann bra att visa på vanlig kanal, men de kommer ju från världens metropol Tokholm. Matchen ikväll är en ren formalitet, men närhelst Snoka spelar vill jag titta på. Jag tror nog man mäktar med ett mål eller två och då är kampen avgjord. Heja, heja!

Skithögarna trillar av pinn som aldrig förr. En av de främsta på senare tid var CIA:s starke man i Latinamerika, Manuel Noriega. De amerikaner med flis och fallenhet för kokain och annat jox har honom att tacka för förstörda näsor och hjärnblödningar. Va' fan, socker ger en kick, men infödingarna har starkare doningar att erbjuda.

Oregerliga "naturfolk" (vilken jämra eufemism för blodtörstiga vildar) tarvar en stark ledare, annars hänger de sig åt kannibalism, incest och annat spännande. Till exempel asoeianerna i Guatemala har för vana att skära förhuden av pojkar och sy en förträfflig duk av deras skinnflikar. Fast denna fina och och av västvärlden oförstörda sed bleknar en smula då man inser vidden av deras fallenhet för trånga getanus.

Manne var antikommunist, men tyvärr var han även kapitalist. När han bekämpade rött slödder med vänster hand och försåg Nordamerika med droger med höger hand (den hand han runkade med till idolbilden av Margaret Thatcher) var han ondskans imperiums gunstling, men han gick på myten om sig själv och fick ett uppblåst ego av zeppelinarstorlek.

USA fick nog och sände sina lydiga trupper mot hans pluttland, då flydde han till ett obetydligt lands ambassad i ett desperat försök att komma undan sina forna herrar. Tuggummituggarna omringade byggnaden och plågade honom med högljudd rockmusik dygnet runt. Det funkade, själv hade jag välkommnat Ludgo Pelles ljuva toner, men hade nog imploderat om även jag utsatts för popmusik utan uppehåll. Den av akne svårt härjade statsmannen gav upp sitt dödsdömda försök att komma undan Den stora Satan och fann sig snart fängslad i staden Nya Havanna, eller Miami som staden en gång kallades när vita människor fortfarande syntes stryka omkring på gatorna.

Det blev några år i sinkabirum för Manne, men vad spelade det för roll? Hans Panama är fortsatt genomkorrupt och droger fortsätter att välla in i USA. Han bröstade upp sig mot mot herrarna i Vita uthuset, det räckte för att få sitt land invaderat och sig själv fängslad. Den gången USA:s krigsmakt slår hårt mot en välförtjänt mottagare applåderar jag försiktigt, inte förr. Och nej, Iran är inte lovligt byte. Men det är en helt annan historia.