Nu diggar jag loss till en av de bästa skivor som gjorts, "Reign in blood" med thrashmetalbandet Slayer. Fastnade tidigt för deras hårda musik, det var grejer, det. Öppningsspåret är "Angel of death" och bisarrt nog blev bandet beskyllt för att vara "nazister", då man inte i varje versrad kraftigt tog avstånd från mystisk gasning av det utvalda folket. "Sickening ways to achieve the holocaust" räckte inte, näsorna kräver mer, blottad strupe och självhat.

Frontmannen är chilensk katolik, men gökungarna såg minsann en gryende snorbroms på hans överläpp. Man kan inte annat än att skratta åt skiten. Det gäller att väga sina ord på guldvåg, annars är man Satan själv. Jag har sidbena, det är kanske en subtil hyllning till ni vet vem. Fan tro't.

Jag packade ryggsäcken full och drog till de norra delarna av stan, jag skulle hälsa på Pelle Hörsel. Han var på prima humör, trots att han var helt nykter. Jag erbjöd honom en relativt kall öl, men av oklar anledning tackade han nej. Nåja, mer dryck till mig, det behövde jag sannerligen.

Jag blev kvar alldeles för länge, mina ynka tio öl var uppdruckna relativt snart och jag fann mig snart stadig på hand och utan yrsel. Jag slog en drill på hans sprutlackerade toalett och tackade för mig. Promenaden hem gjorde mig klar i skallen som en analknullad korggossse, men det problemet var snart fixat.

Jag har tippat i mig ett antal öl sedan jag kom hem och nu är jag i mitt rätta element. Det är ju fan att man ska vakna halvt om halvt nykter varje dag och tvingas börja om från noll. Nåja, just nu är jag på topp, jag har till och med förlorat kontrollen över blåsa och ringmuskel. Då vet man att spirituosan skänkt en alphöga höjder.

Jag sitter på en mindre skatt, kanske inte värd så värst mycket pängar, men den har ett sentimentalt värde för mig. Jag pratar om serietidningar, sin tids värsta gissel.

Jag fick en bunt tidningar av pappa, mest Svenska Mad, från sextiotalet. Endast ett fåtal är i acceptabelt skick, man läste ju dem med kladdiga fingrar. Pocketboken "Son of Mad" har jag fortfarande bevarad, minns ej utgivningsåret, men den kan jag nog kränga för en hundring eller två.

Vidare har jag en skaplig hög med "Agent X9", bland annat det första hundrasidiga numret från 1971, efter sammanslagningen med de två magasinen "X9" och "Agent". Den köpte jag i Tokholm 1985 för 170 spänn. Ja, jag minns det än.

I mina skåp finns andra alster, varför inte locka med första numret av "Attackserien" i nyskick?

Jag har inte aktivt samlat på säkert över 25 år, men mina magasin åldras likt ett snoffsigt rödvin.

Den enda tidning man får lite stålar för är första numret av "Kalle Anka", men den har jag såklart inte. Ja, ja, jag har inga planer på att sälja min tidningar för en struntsumma, syrrans grabb ska få dem.

På min tid fascinerades man av vardagslivet i Ankeborg, idag runkas det till massproducerad manga med barnpornografiska undertoner. Att bläddra i mina gulnade alster är som att färdas tillbaka i tiden, vem behöver en hutlöst prissatt kommunistisk Bamsetidning?

Hjärtat av Europa sökte rättvisa och rättfärdiga män runt om kontinenten greppade sina gevär och drog ut i strid. Jag har några krigare i min släkt, inte överdrivet många, men de finns där. En jag tänker på just nu var Oberfeldwebel och skytt på ett flygplan. Man behövde inte vara general med lullull på bröstet för att vara hjälte, det räckte att visa mod i strid och visa ryggrad när andra gömde sig i skuggorna och drog rövarhistorier på säkert avstånd från fronten.

Min nu döda släkting var en prima skytt och under en nattlig räd förstörde han och övrig besättning en hel hög med fiendeflygplan, det måste ha svidit i krigsförbrytaren Arthur "Bomber" Harris' hjärta. De hann aldrig lyfta och terrorbomba europas civilbefolkning, en handfull tappra män ville annat.

Han mottog Riddarkorset, men vilade inte på lagrarna. Han fortsatte sin och europas kamp ända in till slutet, fram tills man kunde skåda kosackernas ruttna tandgarnityr och jänkarnas idisslande käkar från första parkett.

Min släkting, min förebild, överlevde kriget, men fann sig snart bakom järnridån. Han skulle komma att leva flera årtionden som förtryckt medborgare under Walter Ulbricht's sylvassa stövelklack i en stat dagens Sverige avundas.

Han levde hjälterollen under några turbulenta år och jag hoppas att det vägde upp ålderdomen som eländig träl i en kommuniststat. En gång trogen sitt rättmätiga land, för alltid trogen detsamma. Detta oavsett graden av förtryck.

Total seger! Vi kom, vi drack, vi raglade hem! Det började på en kinarestaurang, vi vräkte i oss nagget och det blev ett par öl att skölja ned skiten med. Sedan till en om sommaren öppen servering för fler öl. Såg till min fasa in i köket hur en servitör tog en tugga pommes frites från en gästs tallrik och la tillbaka halva på densamma. Men vad annat är att vänta av araber?

Vi var bara tre, men förlorade den ena till en taxi. De tappra två som återstod hamnade på ett annat uteställe för mer öl. Det roliga tog slut efter en incident med kroppsvätskor på toaletten, vi blev utschasade.

Äh, jag har dryck i kylskåpet. Tidig hemgång är skonsamt mot plånboken. Det blir att dricka sig medvetslös, sedan är det lördag när man vaknar till nedkissad. På lördag väntar mer festande, vad annat är att vänta från en förhärdad dipsoman som jag? Önskar Dig en lika trevlig dag som jag haft.